Ta en kölapp!
av Lasse Holmberg
     

    Strax före åtta kom, Larsson till vårdcentralen. Han möttes av ett illa handtextat meddelande, där det såg ut som om någon brutit av udden på tuschpennan efter halva meddelandet, och som förkunnade att "Varje besökare måste ta en kölapp"! Det var alldeles öde vid receptionen när han tog en nummerlapp framför den tomma glasburen, och satte sig att vänta. Han drog lott nummer 74! Inget hände, de var alldeles tyst. Någonstans ringer dock en telefon oavbrutet! Aha, tänkte han, de är kanske stängt på torsdagar, de är ju ärtsoppa!  
Nej så fel han hade, där i korridoren kom så den förtjusande lilla varelsen som bestod med lucköppningen, och strax skulle överräcka honom hans recept som han var där för att hämta.  
    Så öppnade hon dörren, smet in, samt uppenbarade sig bakom den stängda glasväggen med sin lilla lucka. Han tänkte där han satt, att det påminde om något program i TV! - Fråga A, hoppar vi över så länge och på B, vet vi inte. Hon satt där och flyttade runt lite papper, som det verkade, innan hon någonstans tryckte på en knapp så glasluckan gled käckt åt sidan. Sedan hände ingenting. Larsson hade ju nummer 74, och på den elektroniska nummerdisplayen visades 72, nästan vinst... 
    Hon tittade på honom lika livligt som en död simpa. Med denna signal menade hon antagligen att det var hans tur, eller hur man nu vill se det. Han tittade tillbaka, men piffade upp det hela genom att samtidigt lägga vänster ben över det högra. En gest som visade att han inte tänkte resa sig, i alla fall inte i den ställningen. 
    Han väntade ju på nästa dragning i lotteriet! Senaste vinnare var ju nummer 72. Erfarenhetsmässigt visste Larsson att man skulle ta en kölapp, en lapp som han nu demonstrativt tittade på. Larsson var inget lysande mattegeni i plugget, men något sa honom trots allt att om det står 72 på nummertombolan som visar senaste dragning, så är det en besökare före. Denne någon bör ha siffran 73! Efter en kort stund börjar hon åter flytta papper bakom sin glasvägg. Det viks, stoppas i kuvert och slickas för att klistra igen. Det synes vara viktigare än att undra varför en kommuninnevånare sitter på en av besöksstolarna framför receptionen med en rosa kölapp i handen. 
Han läste det handtextade meddelandet igen, "Varje besökare måste ta en kölapp"! Jaha, och sedan då, vad händer sedan, tänkte han. Ingenting som det verkar! Dom lever inte som dom lär precis, här måste man vara frisk för att orka vara sjuk…
    Telefonen ringer och luckan glider igen utan att ett ord hade yttrats dem emellan. Aha, tänkte Larsson, hon kanske vill ha extra betänketid, och så började han gnola på signaturmelodin till Vi i femman, för sig själv.
    Nu var Larsson i sitt rätta element. Han ansåg att hade man uppmanat att det skulle tas kölapp samt följas regler, så skulle det ta mig tusan följas regler också! Han flyttade så det högra benet över det vänstra och fick se en vissnad pelargon som stod i fönsternischen. Det var ingen bra profil för en vårdcentral, log han för sig själv. En vissen pelargon redan vid vårdcentralens reception, bådar inte gott.
   Fånigt egentligen! Han skulle ju bara hämta ett recept som hans läkare skrivit ut och lämnat i receptionen för avhämtning och där satt han med sin kölapp, utan att det fanns någon kö att sitta i.
   Det skramlade i hissen och ett plingande talade om att den nu anlänt plan två. Ut ur hissen kommer en något korpu- lent herre som med bestämda steg tar sikte på glasluckan. Larsson följer den frodige med blicken. Han hade hatt med rakborste, en rakborste som, liksom matchade de han hade under purpurdurken. 
   Ljudlöst gled luckan upp och någon form av samtal utbröt vid glasväggen varvid rakborsten tog en kölapp och satte sig en bit från Larsson, som om han hade något smittsamt. Nu hade det i alla fall bildats kö! Larsson tittade på sin nummerlapp och vidare på displayen som fortfarande visade samma nummer som tidigare!
   Han började fundera på om displayen var trasig, men som ett under lät det, "mööööp" och det stod nu vackert dekorerat med röda punkter 73, på tavlan. 
Larsson tittade på sin kölapp och luckan tittade på Larsson samt gjorde troligen en tryckning till för det lät åter, "mööööp" och han reste sig lite stelbent samtidigt som något inom honom ropade "Bingo" och anlände så det hägrande målet, hoppas de är Färg Femman...
   - Hej, chansade han! Jag skall hämta ett recept! Sköt över patientbrickan så hon fick både nummer och namn för att leta efter receptet. Hon fiskade upp receptet och tittade fram och tillbaka på patientbrickan och receptet. 
   - Har ni legitimation, undrade hon?
   - Legimitation, undrade Larsson med ett snett leende, de enda han hade kvar?
   - Ja, legimitation härmade hon, och log hon också! 
   Larsson betalade så småningom även de fyrtio kronorna som receptet betingade och tyckte att det är kul med folk som har humor innerst inne och blev därför lite djärvare.
   - Har du kommit på svaret på fråga A ännu, sa han i det han vände och gick bort mot hissen, nynnandes åter på Swinging Safari, signaturmelodin till "Vi i femman".
   Innan hissdörrarna gled igen, såg han hur hon satt med tom blick och tappad haka vänd mot hissen.