Sagt av vänner som minns. . .

    Anders Andersö
    Janne "Loffe" Carlsson
    Maria Gränd
    Staffan Heimerson
    Helena von Hofsten
    Jan-E Israelsson
    Katrineholms Kuriren
    Stig "Nalle" Nahlbom
    Ulf Nilsson
    Lars-Henrik Ottoson
    Michael Jucker



     foto:Kurt Löfvenhaft    Anders Andersö, kanske mera känd som Tecknar-Anders och som illustratör av alla roliga gubbar och figurer i Gits Olssons "Bästa böcker". Född i mars år 1930 på Frösön i Jämtland.
    Anders sa så här, när vi träffades i Fältöversten i Stockholm, år 2004:
    — Stickan var en hejare på laggen. Utförsåkning gillade han och övriga familjen. Dom åkte gärna till Ramundberget i Härjedalen varje år på ungarnas sportlov. Tragiskt nog, var det just inför en sån resa som Stickan drabbades av en hjärtinfarkt. Han skulle bara fixa några ärenden på stan, innan det var dags för avfärd mot fjällen. Men ödet ville annorlunda. Två månader senare, skulle Stickan ha fyllt sextio. Olsson var mannen som man för alltid kommer att förknippa med en pipa i ena mungipan.
    Vi gjorde många reseskildringar tillsammans och jag tänker särskilt då på dem om Europas Lilleputtstater och Båtresa i Evert Taubes kölvatten. Vi hade också långt framskridna planer på att göra ett reportage om en resa med Orientexpressen och förresten hade nog Stickan redan hämtat ut biljetterna.
    Nu fick resan med Orientexpressen genomföras med Gustaf von Platen, i stället.

             Tecknar-Anders samtalar med Oscar Hedlund och Gustav von Platen om samarbetet med Gits. Producerat och inspelat av Kajsa Andersö.
      http://www.tecknaranders.se/html/webbplatsen.html


   Staffan Heimerson, journalist på tidningen Aftonbladet, med förflutet på bildtidningen Se. Född i november år 1935 i Karlstad.
    Staffan skriver i en artikel i Aftonbladet med rubriken "Vänsterknäcken är journalistikens motor":
    — Vi reportrar satt i en loftvåning i Bonnierskrapan, Gits Olsson, som är den trevligaste reporter som någonsin funnits, hade ett stort rum, där vi andra juniorreportrar flockades för fikapauser och flipperspel. Bakom en Halda satt Gits med pipa i munnen och skrev och skrev och skrev. Han skrev de flesta och bästa knäcken i Se. Men under namnet Stig Gränd skrev han också de största knäcken i Röster i Radio, som på den tiden var en bra tidning och under namnet Nils Fredriksson var han stjärnskribent i Hemmets Journal. Han gjorde också texterna till 91:an Karlsson.
    Då och då tog Gits pipan ur munnen och sa lågmält: "Blom, vad säger du om att få till en populärvetenskaplig artikel, fem lappar, om flygande tefat till Hemmets Journal. Lämning i morgon. Du heter Fred Nilsson."
    Eller: "Heimerson, ta fram arkivkuverten på Lill-Babs och gör ett trevligt porträtt till Röster. Barbro är med i en tv-show nästa fredag. Du måste ha grejen klar i eftermiddag. Du heter Bo Gränd, ja, han är brorsa till Stig."
   Gits coachade. Vi blev duktiga. Vi klarade hela skalan från porträtt på Ho Chi Minh till debattinlägget "Ska man röka på tåg?"
   För att undvika anarki i honoreringssystemen satte reportern Karl-Gunnar Bäck vid kaffekokaren upp ett anslag:
   Tariff för vänsterknäck:
   Artikel: 500 kronor.
   Artikel med fakta kollade: 650 kronor.
   Tyckare: 75 kronor.
   Ulf Nilson hade Se som bas, när han samtidigt under namnet Malte Näsell varje vecka skrev ihop Iduns nyhets- och utrikes-sidor. När hans närvaro i Idun blev alltför stor signerade han reportage med byline Yvonne Näsell och det var oviktigt om hon gav sig ut för att vara Maltes hustru, dotter eller mor.
    Från våningen under kunde ibland kolumnisten Rune Moberg höras till chefredaktören säga: "Jag hinner inte skriva ledaren förrän i morgon. Jag måste först bli klar med pratbubblorna till Lille Fridolf."
    Kring detta fanns varken helighet eller skenhelighet. Vi gillade att skriva och vi gillade en extra hacka och vi visste, att vi varje vecka fick till en rask, grabbig reportagetidning som ansågs bäst i landet.
    Vänsterknäcken var endorfinerna som gav lustkänsla och en frihetens vitamininjektion. Vi bad inte om ursäkt.
    En gång, när vi ropade till Gits att han borde resa sig från skrivbordet och komma över och delta i en flipperturnerning, svarade han: "Hinner inte."
    "Vad randar du?"
    "Jag redigerar Begravningsentreprenören."

      skriver i en ledare:
    Till Örebro kom en gång en ung och lovande reporter. Han skrev så roliga referat från möten och fester att han snart blev allmänt efterfrågad. "Skicka gärna den där Olsson", sa folk som ringde in tips. Snart uppdagades det dock att Olssons referat var mer roliga än riktiga. Han broderade flitigt ut sina texter på bekostnad av sanningen. Efter en tid hette det istället "Skicka inte den där Olsson"! Det gick bra för Olsson i fortsättningen, fast han var vårdslös med sanningen. Han blev kåsör och kallade sig Gits Olsson.


Ulf Nilson, krönikör vid tidningen Expressen och med förflutet på bildtidningen Se. Född i mars år 1933 i Slöinge, Halland.
    Ulf Nilson skriver i sin "Gästkrönika" i ACTION 2007:
    — Att jag kom till SE hade sina orsaker. Året var 1956. Jag mötte en redaktion som det var lyckan själv - jag kan inte säga det bättre - att jobba med. Där var Rune Moberg som kunde skriva dramatiskt, rörande eller roligt; bara vrida på knappen, Sveriges skickligaste yrkesjournalist genom tiderna, berest, skeptisk, intelligent. Och där var Gits Olsson som fick alla texter att leva.


  Stig Björn Nahlbom, Nalle med svenska folket, som uppkommit både genom som sitt mellannamn och efternamn. Född i Södermanland år 1933. Har satt Stöde på kartan.
    Nalle skriver i en krönika, rubr. “Lite filosofi”:
    — Jag kommer ofta att tänka på min gamle vän och läromästare, kåsören Gits Olsson, som hittade en egen fil.
Personen som alltid undrar hur man mår – den s k howdoyoufeelen.
     I veckotidningen Kvällsstunden skriver Nalle följande:
   Gits skrev medelsvenskens historia
    Jag beundrade Gits Olsson enormt, av hela min unga journalistsjäl.
    När jag sedan fick honom som hiss- och korridorkamrat i Bonnierskrapan, Torsgatan 21, Stockholm Va, kände jag mig som en av de stora grabbarna.
    Sedan blev vi riktiga polare. Jag beundrar honom än idag och har just skrattat mig igenom några kilon av hans flödande bokproduktion.
    Gits Olsson, en av de hänsynsfullaste skildrarna av oss svenskar sådana vi verkligen är. Förutom att Gits var det roligaste jag visste var jag honom stort tack skyldig redan på 50-talet. Det var nämligen Olsson som såg till att en av mina allra första vitsar nådde allmänhetens kännedom. Hur den löd har jag efter många års självterapi lyckats förtränga.
    Jag alltså, en fjunig journalistvolontär i Sundsvall, hade blivit publicerad på “Mummel i kön” i rikstidningen Se. Äldre kolleger fnös avundsjukt och försökte förringa denna otvetydiga framgång i de stora sammanhangen.
    Det var också Olsson som lärde mig det lätta journalistiska handlaget. Och gudarna ska veta att det numera inte växer roande kåsörer vare sig på trän eller bakom varje dator på en modern dagstidning.
    Gits Olssons ”Mummel i kön” var en smått presslegandarisk sida i den då så duktiga bildtidningen Se. Den hängde alltid med i slutet hur chefredaktörerna än växlade, Och de gjorde de verkligen. Gits hade förresten själv det jobbet ett tag.
    Gits är Stig bakifrån. Vändningen var kanske en markering av två epoker i Olssons skrivarliv. Min sedan länge hädangångne kollega, Gösta Ollén kunde säkert förklara den processen. Han hade hand om unge Olsson på dåvarande Svenska Morgonbladet.
    Gits kom till Se 1952. När tidningen började flämta flyttade han till Svenska Dagbladet.
    Gits Olsson var besatt att många storheter. En var den helt enastående förmågan att handplocka oss vardagsmänniskor, typbesiktiga oss och ställa in oss i ledet av de figurer han så rundhänt skulle gissla den övriga världen med.
    Så stod vi där med våra töntigaste svenskheter och skrattade, utan en tanke på att det var just vi som var Pettersson med Archimedesen, Oskarsson på Udden, Söderlund i Viken och Öberg med Pentan.
    Gits hade dem på kornet allihop, den nyrike disponenten i AB Plastsaker & Son, den källarsluge beg. bilhandlaren på Sveavägen och Brusiga Berra som fick oss att känna att öl är tjockare än vatten.
    ― Vardagen är den bästa historieberättaren, hävdade Gits.
    Och han levde som han lärde. På sitt favoritpang i Härjedalen spanade han raskt in några typiska vintergäster och gjorde sedan en fenomenal analys av Rakaren, Bockaren, Hängaren och Plockaren.
    Ur 63 trista minuter i väntsalen på Åstorps station plockade denne skarpsynte iakttagare ut en sjudande dramatik bland filthattar, domuskassar och blossande tonårstjejer.
    Gits Olson var sitt Haninge trogen. Det var från sitt Dalarö han riktade kikaren mot omvärlden och det var på Dalarö han höll hov med Söderlund i viken och hans illustra polare.
    ― Här är filén av skärgården, skrev han under sitt sista år.
    Men Gits var inte bara en raljant lustigkurre. Som driven allmänreporter skickades han ofta ut i den värld som omgärdade Dalarö och det stora förlagshuset på Torsgatan. Många gånger fick han det hett om öronen.
    1965 skickade Se Gits till Moskva. Den utställning han skulle bevaka hade redan stängt, visade det sig. Istället gjorde nu den utsände en rasande rolig reportageserie om det sovjetiska folkets levnadsvanor.
    Det var kanske inte underligt att ryssarna blev lite härskna på Olsson. Man skriver inte ostraffat att de flesta ryska flickor ser ut som Sune Mangs. Inte heller får man undra varför det ligger en mikrofon i makaronipuddingen.
Och framförallt bör man inte påstå att den förhärskande stilen på dansgolvet var något som påminde om Röda armén på marsch i stark motvind.
    Regeringsorganet Pravda fördömde Olsson med orden: ”Den svenska bläcksuddaren Gits Olsson har gästat vårt land och i sin tidning öst en hel så av stinkande förtal över det sovjetryska folket.”
    Nästa gång Olsson sökte visum till Sovjet blev det naturligtvis ett blankt njet.
    Gits Olsson avled i mars 1985.
    Han begravdes där han ville vara, på Dalarö.

    Janne “Loffe” Carlsson, skådespelare, musiker, underhållare m. m. Har ett förflutet som krönikör på bildtidningen Se. Född på söder i Stockholm år 1937.
    Janne berättar:
    Jag lärde känna Gits på Se-redaktionen i Bonnierskrapan. Han var en enastående kåsör och skrev helt odödliga bitar om gubbarna på ön, ja, annat också förstås, men jag gillade särskilt de som handlade om skärgårn.
    Jag har försökt att förverkliga en idé som jag har haft länge, nämligen att göra film av hans skärgårdskåserier, men dessvärre har ingen på SVT nappat på den idén.
    Gits och jag gjorde ett par grejer ihop som man idag närmast skulle sagt att det var Stand up comedy, men på den tiden var det fortfarande ett okänt begrepp. Men det var kul. . .
    Jag skrattar bara jag tänker på hans träffsäkra begåvning, att från högst vardagliga händelser få till helt oförglömliga kåserier. Dessutom sörjer jag mina Gits-böcker som försvann vid flytten från Stockholm. Men det ordnar sej nu, när jag kan gå in och läsa alla roligheter direkt från hans hemsida.

Lars-Henrik Ottoson, journalist, författare och regissör, med förflutet på Örebro-Kuriren. Född 1922 i Bromma.
    Han skriver:
    Så seglade jag runt ett tag i landsortspressen likt kollegerna Pecka Langer och Stig “Gits” Olsson. Jag avundades snart min vän Stig “Gits” Olsson på Kuriren som alltid fick ut sin lön i tid. När jag blev för hungrig bjöd han på korv och bröd vid ståndet på Järntorget och ibland blev det en extra till den frusne örebropoeten Harald Forss.

Helena von Hofsten, författare och förläggare samt flitig besökare till Ramundberget i Härjedalen.
    Helena berättar:
    Jag minns kåsören på skidor, i Ramundberget 1977. Gits Olsson i skidbacken. Vi gick i samma skidskola, unga och gamla tillsammans och åkte följa John nedför pisten. Det var en viss uppståndelse med Gits i skidskolan, han var ju mycket i ropet under dessa år.
    Det fanns inte så många liftar på den tiden. En, möjligen två. Där den ursprungliga liften låg en gång, ligger idag husen som vi bor i när vi är i Ramundberget.


  Maria Gränd, brorsdotter till Gits fru Barbro och flitig gäst på Fåglarö i sin barndom.
    Maria berättar:
    Stig satt ofta i sin favoritfåtölj och rökte pipa, precis som han också gjorde hemma i Birkastan. Men det är ett starkt minne jag har, för just så här ingav han ett sånt lugn och det här, det var farbror Stig.

  Michael Jucker, som i Oktober 1968 pryade på tidskriften Se.
    Michael berättar:
    I oktober 1968 pryade jag på Se. Efter dagens slut bjöd layoutaren Peter Wiking mig på en Coca-Cola i mysrummet. Visserligen hade jag sett färg-TV några gånger 1967 redan, men då på stående fot (PUB och mässor), så nu var det första gången jag gjorde det sittande i en soffa. Då var färg-TV fortfarande mycket märkvärdigt och lyxigt, särskilt som sändningarna inte var så många. Den kvällen sändes dock inslag från OS-studion, så även västernserien Laredo. In kom en trevlig man med pipa i mun. Han fällde en kommentar om färgerna på TV:n och rörde något reglage, men jag tror inte att det gjorde någon skillnad (tack och lov, för färgerna var redan bra). Sedan gick han för att åka hem. Jag visste inte vem han var då, men kände förstås igen honom som Gits Olsson varje gång han dök upp i framtida reportage och TV-program.

Jan-E Israelsson, journalist och numera tävlingsredaktör. Var chefredaktör på Åhlén & Åkerlunds Förlag (senare Semic     Press) under 20 år och var då ansvarig för bl.a. serietidningen 91:an där serien Åsa-Nisse ingick. Medarbetade även i tidningen Se och     skrev under många år deckargåtor i tidningen. Född i Emmaboda i Småland 1938.
    Jan-E berättar:
    Jag lärde känna Gits redan 1958 när jag började min anställning på Åhlén & Åkerlunds Förlag och deras serietidningar. Mitt första uppdrag blev att vara redaktör för serietidningen 91:an. I den fanns serien Åsa-Nisse, som tecknades av Gösta Gummesson.
    I mina arbetsuppgifter ingick att se till att manus till serierna kom fram i tid för att tecknarna sedan skulle få tid på sig att teckna serien. Gits var litet speciell på sitt sätt. Han skrev många bra och roliga manus,
    Men han hade ett stort problem och det var ”lämningstiderna”. Gits hade tusen och en andra saker att göra (extraknäck var ju ganska vanligt bland journalister på den tiden) och det där med lämningstider var något som inte fanns i hans vardag. Varje gång det var dags för honom att lämna manus dök problemet upp. Han hade ”glömt” lämningstiden. Då var det bara att ringa upp honom och ”påminna”.
    — Javisst, sa Gits. Det fixar jag. Det kommer om en timme.
    Och det gjorde det, nästan. Två timmar senare kom det ett extrabud med kuvert med ett nytt Åsa-Nisse-manus från Gits. Han var snabb att skriva och skapade många roliga och intressanta stories. Serien var populär. Ibland hann Gits inte med att skriva allt. Då ryckte jag själv in och skrev manus under några år. Jag vet också att Gits gillade de deckargåtor jag skrev i tidningen Se under flera år under rubriken ”Ett fall för Perry Persson”.
    Gits skrev också några enstaka manus till serien Kronblom som gick i samma tidning.
    Under några år var Gits chefredaktör för tidningen Se. En gång frågade jag honom om vad han som reporter och skribent tyckte om att sitta som chefredaktör och bestämma.
    — Det finns en fördel. Som chefredaktör får man använda kreditkort!
    Gits trivdes nog ändå bäst i rollen som reporter och kåsör.
    Varje vecka läste jag regelbundet hans ”Mummel i kön”. Den sidan var en av höjdpunkterna i tidningen.