Hösten på Råholmen...
av Lasse Holmberg
     

    Hösten kröp allt närmare ön. Waxholmsbolagets båtar körde efter ny turlista och talgoxarna hade lagt sig till med både överrock och långkalsonger.
    Jag, Lundin och Larsson stod och stampade ute vid Ankaruddens brygga med en knippe andra resenärer som ämnade sig ut i skärgården denna tidiga höstmorgon. De flesta skulle till Landsort, antingen de var anställda vid försvaret eller den bofast befolkning. Vi, skulle ut till vår Råholmen.
    Dimman låg som en våt luddig sockervadd utanför Ankarudden och det såg inte inbjudande ut. Men ljusen från ventilerna i M/S Västan, glimmade välkomnande. 
    - Vi verkar bli försenade sa jag, en fika ombord på Västan kommer att sitta som en keps. Så kan ju dimman få lätta bäst fan den vill under tiden, vi är ganska tidigt ute.
   - Nu blir vi ju sena i alla fall fast vi var tidiga, bjäbbade Lundin medan han baxade in en stor ryggsäck och en mindre sportväska strax bakom maskinrummet och dess skönt värmande vägg. Sån märkvärdig dimma tycker i alla fall inte jag att det är. Jag går och snackar med kapten, jag såg att det var Anders son å' han kanske kan berätta när vi kommer iväg! 
    Det rådde ingen åskvärme ombord precis, men det var en trevlig stämning och kaffedoften spred en ombonad känsla tillsammans med helikopterwhisky. Ja, Bell´s då, om ni undrar. Nå, vi hade lite starka doningar med oss, mot huggorm…..
    - Majorn ska ut till Råholmen, kan tänka, sa skepparn när han fick se Lundin komma stövlande uppför lejdaren. Men då får han nog tåla sig ett slag för vi har en kraftig dimma här utanför, fortsatte han. 
    - Dimma, sa Lundin., man kan ju för tusan se stjärnorna. Ska du låna mina glasögon?
    - Fantastiskt! Hur känns det att vara geni egentligen?
    - Egentligen känns det jäkligt ensamt. Otroligt ensamt, sa Lundin för att förtydliga lite extra..
    - Hrmm, harklade sig kapten, jo stjärnorna ser jag med, sa han, men det är inte dit vi ska. Jag gissar vi får ligga här en knapp halvtimma till.
    - Tidigare stod dimman som en garageport här utanför, då var det inte en tanke på att komma iväg. Men den lättar, hälsa gärna gubbarna det. Den lättar fort!
    När Lundin kom tillbaka till aktersalongen, var det nästan fullsatt och Larsson var inbegripen i en diskussion om Vasaloppet med en herre i orange toppluva och annorack.
   - Åtta mil, sa toppluvan. Åtta mil hasade han fram Gustav Vasa år 1520, men jag vet inte tiden. Den vet jag inte!
   - Jo, om en halvtimme ska det tydligen bära åstad, sa Lundin. Men de var något med en garageport som låg i vägen här utanför, eller vad det var.
   - Garageport? sa Larsson, som för sig själv.
   - Vem har slagit i, jag känner mig lite ruggig, fortsatte han.
   - Fan Ludde, sa Larsson. Jag tror du är kroniskt frusen. Även i solsken känner du dig ruggig de måste vara något medfött.
   - Säger du de, säger du de, sa Lundin. De kanske kan ligga något i de, ja.
   - Majorn, du har missat nyheten. 
   - Nej den lyssnade jag på redan klockan sex.
   - För sådana lustigheter kan det bli kasernförbud även för en major, sa jag. Larsson skall ta sig från Sälen till Mora!
   - Med tåg X-2000, eller ska han ta fembussen, undrade majorn. Larsson och jag samt toppluvan bara tittade på majorn. Skakade våra huvuden långsamt i takt för att han inte skulle missa en enda rörelse. 
   - Jasså, skidor! Sa majorn när han såg våra blickar. Vasaloppet? Fortsatte han frågande.
   - Öppet spår, sa mannen med den orangefärgade toppluvan, lakoniskt! Öppet spår. Majorn vände sig om som en radarantenn och pejlade in toppluvan. 
   - Öppet spår? Sa Lundin frågande i riktning mot toppluvan.
   - Ja mannen ni pratar med, ämnar åka öppet spår!
   - Mannen jag pratar med heter Larsson, Carl Larsson. Men vi säger bara Larsson för att det inte skall bli någon förväxling med den där konstnären. Denne Larsson skall tydligen åka Vasaloppet, har jag nyss fått veta och om spåret är öppet så länge som det behövs, är jag lite osäker om. Dom kanske får ta till kvällsöppet. Men trots kvällsöppet blir man nog tvungen att stänga spåret på grund av årstiden, innan Larsson hinner till Mora. Årstiden står inte still, menar jag. Det är ju i alla fall över nio mil. Så i höjd med Evertsberg, är det nog dags att plocka med sig en bukett vitsippor för hans huskors har nog undrat vart han tagit vägen, skrockade majorn eller Lundin.
   - Åtta, sa toppluvan. Åtta!
   - Åtta, sa Lundin och tittade på klockan lite frånvarande som bara Lundin kan. Han borde blivit något inom filmen.
   - Ja, åtta. Inte nio. Åtta! Åtta mil mellan Sälen och Mora fortsatte toppluvan.
   - Jag tror inte det hjälper Larsson om det är åtta eller nio mil. Årstiden hinner ifatt honom. Det skulle säkert räcka med åtta eller nio kilometer.
   Det ryckte och knyckte lite i M/S Västan när hon lade ut för riktning Råholmen. Dimman hade lättat så pass att vi kunde se Kvarnen, eller resterna av den i alla fall i diset när den försvann akter över.
   Hösten på Råholmen är inte så märkvärdig. Det är som sagt ganska mycket av fluffig sockervadd över ön. Men där finns många skiftningar. Från kantareller till nyisar från granvedsknastrande kaminer till bastubadsrök. Men vi gör våra resor ut till ön för att hålla igång stugorna året runt. Då brukar vi även planera nästa år över en kaffehalva och ta beslut om vad som skall göras gemensamt på ön. Sådana beslut är vi mästare på, sedan många år.
   - Men du Larsson, sa Lundin. För en sådan matfrisk yngling som du, är det väl inte lätt att ta sig till Mora utan mat?
   - Klart de blir lite tunt, sa Larsson, men det skall inte vara något problem. Det finns matkontroller efter färdvägen med blåbärssoppa å sånt.
   - Första dagen ja, sa Lundin. Vem häller upp?