TRAFIKMAGASINET 
  
   Under de snart fyrtio år som jag varit biltrafikant har mycket förändrats, en hel del till det bättre också.  
   Det är dock först på de allra senaste åren som jag börjat tveka att stanna för rött ljus av rädsla för att bli manglad bakifrån.  
   Gult har väl ingen människa brytt sig om, varken då eller nu, så där kunde myndigheterna spara in åtskilliga kilowatt, men rödljuset tas inte längre riktigt på allvar som stoppsignal.  
   I princip skulle man kunna säga att det jämnar ut sig då många bilister tänker sig för både en och två gånger innan de tveksamt sätter sig i rörelse på grönt men så går det inte att resonera i praktiken, vi bilister måste ha fasta normer.  
   På trafiksäkerhetsverket tror man heller inte att grönt ljus på sikt kommer att ta över som stoppljus även om det just nu verkar som om storstadsbilisterna är angelägna att hinna över korsningen innan det slår över till grönt.  
   Det är givetvis inte lätt att överblicka en sektor i samhället där man har att arbeta med allt lägre fartgränser och allt starkare och snabbare bilar.  
   Umgänget i trafiken och tonen bilister emellan har väl inte förändrats särskilt även om man då och då hört talas om förare som lämnat lucka för någon som vill byta fil.  
   Man ska ju vara klar över att bilen har en alldeles förunderlig inverkan på den mänskliga karaktären. Även den till självutplåning mest timida och försynta person kan förvandlas till en kopia av det där rytande lejonet i Metro-Goldwyn-Mayers filmvinjett i det ögonblick personen i fråga hamnar bakom ratten.  
   Vi äldre vill gärna antyda att det var bättre förr och frågan är om inte mycket av den personliga kontakten och charmen gick förlorad när man slopade länsbokstäverna på registreringsskyltarna. Då kunde man lätt se om det var en lantis som klantade sig och det vara bara att veva ner sidorutan och ropa: "Nästa gång tycker jag du skall skicka potatisen med järnväg bonntjyv!" och därmed var saken utagerad.  
   I dag råder total likriktning och järnvägen finns knappt. Det fanns en sorts frejdig pionjäranda i trafiken då när man måste dubbeltrampa eller sparka in den osynkade ettan och då bilkonstruktörerna fortfarande var misstänksamma mot sikt.  
   Vi var samma andas barn som forna tiders amerikanska postflygare som i oväder gick ner på låg höjd och orienterade sig genom att läsa på stationsskyltarna.  
   Inte anade vi väl att de små vettskrämda bladen till vindrutetorkarna skulle komma att spela en så tvivelaktig roll när de blev stora.  
   År 1957 började den första kullen lapplisor cirkulera och sprida förstämning i centrala Stockholm och de första böteslapparna placerades under vindrutetorkarna. Lapplisorna nådde raskt en impopularitet som kom skattmasen att framstå som jultomten och senare tiders konflikter på arbetsmarknaden som berörde lapplisorna blev sega då det nästan aldrig fanns en frivillig medlare att uppbringa.  
   P-böter handlar om stora summor numera vilket kanske förklarar varför det blivit så vanligt att ställa bilen så att den blockerar två p-platser. Parkera för två och böta för en resonerar man väl. Mobiltelefonen är väl snart standard och om bilen som telefonkiosk finns det mycket att säga.  
   Vi nöjer oss med att konstatera att den gjort det oerhört mycket svårare för vandalerna att slita av sladden och riva sönder telefon-katalogen, i varje fall under gång. . .