Stora världen! 
 
    RELATIVT NYLIGEN hemkommen från en smärre utlandssejour kan jag rapportera att stora världen inte längre är vad den varit.
    Det tycks ha skett en sorts internationalisering som gör att det blir allt glesare mellan urinnevånarna, och den där halvsnorkiga parisaren med basker, silver vid tinningarna, en gauloise i mungipan och en baguette under armen som svarar "nej tyvärr, jag talar bara franska" när man frågar efter Rue du Louvre blir allt sällsyntare. Han finns snart bara i turistbroschyrer av typ "Paris tur & retur, 8 dagar med buss".
    Den här förändringen började jag lägga märke till när jag en morgon kom inlinkande på ett apotek i närheten av stationen St Lazare i Paris sedan jag ådragit mig en muskelbristning i vaden under joggingturen. Bakom disken fungerade en farmaceut med rötter i någon fransk koloni. Hon var svart som en telefonlur vilket kontrasterade effektfullt mot den bländvita dressen och leendet var så vackert att man kunde smälla av.
    Efter lite teckenspråk som "Gäster med gester" skulle ha fått till "träben" frågade jag om det gick bra med lite engelska kanske.
    "Naj da", sa hon, "men jeg snakker litt norsk." Hon hade bott i Stavanger i elva år och vår konversation flöt nu charmant eftersom jag språkligt rör mig ganska obesvärat bland norrmän.
    ALLTING BLIR ju lätt för den som kommunicerat med taxiförare och funktionärer under olympiska spel i Tokyo, Sapporo och Söul.
    Att det här inte var någon enstaka företeelse fick jag sedan bekräftat i en butik i Pigalle där ett manligt biträde blev stormförtjust över att få tillfälle att friska upp sin svenska som hans flickvän lärt honom. Av uttryck som "käreste" och "bestemor" drog vi den slutsatsen att han måste ha gjort en avstickare till Norge också.
    På en liten bistro uppe på Montmartrekullen fick vi sedan matsedlarna av en som vi med vår skarpa blick för nationalkaraktärer klassade som urtypisk fransyska.
    Hon var från Libanon och talade efter alla år i Huskvarna en alldeles fläckfri svenska. Att hon inte skorrade eller lät så där gnällig som man gör i vissa delar av Småland förklarade hon med att åren i Paris slipat av den småländska accenten något.
    FLICKAN I passkontrollen på Heathrow airport, London, England, talade egendomligt nog ingen svenska alls men hon var ändå så pass svenskorienterad att hon demonstrativt rev sönder den där lappen som man måste fylla i med samma uppgifter som står i passet och förklarade att de där handlingarna nu var överflödiga sedan vi blivit medlemmar av EU.
    Biträdet i en liten shop i närheten av varuhuset Harrods som försökte sälja en överrock till mig var givetvis danska men hon höll sig till engelskan då hon visste att ytterst få begrep danska.
    Det höll jag med henne om och jag sade att vi alltid undrat om danskarna egentligen förstår vad de säger till varandra.
    I en affär på Regent street betjänades jag av en dam som hade den där typiskt rosiga hyn som bara den får som är född i det blåsiga, dimmiga och regniga England. Hon var från Stocksund vilket visar att man där har ungefär samma klimat som på Brittiska öarna.
    Däremot är det påfallande ont om svenska taxichaufförer i Paris och London men det är det ju i Stockholm också. Den jag åkte med senast hade det knepigt både med svenskan och orienteringen.