Presshistoriska blad 
   
    I samband med den tidningshistoriska händelsen uppe i Jämtlandsmetropolen Östersund då stadens "eviga tvåa", Länstidningen, pressade sig förbi Östersundsposten berättade signaturen "Oscar III" i tidningen Dagens Nyheter, alltså den morgontidning som för ögonblicket ligger i täten och spårar, om den glada pionjäranda som rådde när vi båda kämpade i LT:s spalter utan vare sig presstöd eller skyddsnät.
   Det var sent 40-tal, nästan 50-tal, då Länstidningen flaggade med devisen "Stor i Jämtland, störst i Härjedalen", då "Oscar III" fortfarande var kronprins och hette Hedlund i efternamn och då vi vid journalistiska brandkårsutryckningar vintertid gjorde uppmärk-sammade rivstarter på redaktionssparken.
   Oscar III berättar bl. a om mina mödor då tidningen i sina besparingssträvanden försökte pressa ner klichékontot mot nollstrecket genom att låta mig arbeta direkt på matrisen, och anledningen till att jag griper till pennan i ärendet är att jag vill förklara den här galärbetonade tecknarmetoden närmare för SvD:s läsekrets.
   Man skall redan från början ha klart för sig att matrispapp är ett av de hårdaste material som funnits.
   Före den nya tekniken präglades tidningssidorna i matriser och det krävdes en speciell matrispress med en kapacitet på flera ton för att göra märken i pappen.
   Det var alltså i detta obändiga material jag skulle utföra känsliga tecknade bilder med handkraft. Mannen bakom idén var tidningens sportchef, redaktör Lennart Persson, som på den tiden förbluffade sina kollegor med att klara sin journalistiska gärning samtidigt som han var ordinarie murbräcka i Sollefteågiffarnas fotbollslag i div. III i norrländska södra.
   Han är numera administrativ chefredaktör och stf. ansvarig utgivare för Svenska Dagbladet.
   Jag är egentligen inte särskilt långsint av mig men jag märker att jag fortfarande hälsar ganska avmätt på honom.
   Red. Persson lät i alla fall tillverka en ansenlig bunt 3-spaltiga matriser och med en stoppnål med ett bastant grepp av isoleringsband som redskap gick jag till verket.
   Efter att ha lagt upp en skiss gällde det alltså att med stoppnålen pressa ner linjerna på så pass exakt djup i den knallhårda matrispappen att det kunde gjutas upp en "kliché" av bly.
   Jag fattar än i dag inte hur klichémakarnas fackförening kunde gå med på arrangemanget men man insåg troligen att matristecknare skulle bli ganska kortlivade.
   Det första experimentet blev dessvärre utomordentligt lyckat och tidningsledningen fick som det heter blodad tand.
   Varje teckning var ett enormt kraftprov och efter ett par månader drog jag storlek 12'/2 i handskar och 43 i kragnummer och även om jag inte gjorde av med skjortor i samma takt som Hulken så blev det allt svårare att hitta konfektionsplagg som passade.
   När jag stod på höjden som matristecknare flyttade jag min verksamhet till Göteborg för att rycka upp den nystartade Aftonposten.
   Nu var jag emellertid alldeles för råstark för vanligt normalt dagspressjobb med klichéer och det bar sig inte bättre än att jag ryckte upp tidningen med rötterna vilket ledde till att Aftonposten lades ner vid årsskiftet 1956-57.
   Under alla år på Svenska Dagbladet har jag lyckats hemlighålla mitt förflutna som matrisatlet och det är först nu när vi infört en ny teknik som jag vågar träda fram och tala ut.
   Vad Länstidningens i Östersund sensationella framgång beträffar så pekar man på en rad faktorer som presstödet, den nya tekniken och ökade resurser.
   Frågan är dock om inte min och red. Perssons pionjärinsats med matriserna egentligen markerar vändpunkten.
   "En avgörande insats av hög rang i ett svårt och vanskligt läge" skulle nog nämnden som utser Svenska Dagbladets bragdman formulera det. . .