Packat och halvklart! 
 
    EN GÅNG för många år sedan när jag traskade omkring och fick mina loafers alldeles ödelagda i ett dyngsurt och regnigt New York var det någon i sällskapet som sa, "att du blir våt om fötterna som reser så mycket".
    Till att börja med blev jag som det hette förr i enklare litteratur "ett rov för stridiga känslor" men med ens stod det klart för mig vilket gap det är mellan proffsresenärer och amatörer på området. Alla som rest omkring och sett världen har ju insett det meningslösa med all mänsklig planering vilket för den orutinerade resenären kan ta sig det mest egendomliga uttryck.
    Det skulle t ex aldrig falla en äkta globetrotter in att ha exotiska hotelletiketter klistrade i ett ordnat mönster på en sprillans ny resväska och den resvane sitter heller inte i avgångshallen och svänger sig med uttryck som "taxa ut" och "take off" så att alla omkringsittande hör.
    Vi som varit med en vinternatt förut som jag brukar formulera det när jag  vill klä mina synpunkter i en folklig språkdräkt låter heller inte vår sinnesfrid rubbas när det meddelas att avgångstiderna framflyttats några timmar. Min erfarenhet av att förhålla sig passiv istället för att panikartat irra omkring och boka om är nämligen att det ganska snart kommer fram en annan tjusig ordning och undrar om jag kan tänka mig att acceptera ett direktflyg i första klass i utbyte.
    Ibland när alla flyglägenheter gått och alla klockor stannat har jag valt att övernatta på något kanonhotell på flygbolagets bekostnad. Och när man beklagar att den champagne jag tänkt mig inte finns och föreslår ett annat exklusivt märke så brukar jag säga, "all right, men slå upp den i karaff då". Det där knepet har min bereste advokat lärt mig och det imponerar alldeles oerhört på personalen har jag märkt.  
    JA, DET HÄR är de erfarenheter som egentligen bara åren och resandet kan ge men för den osäkre som inte vill klanta sig finns det en sorts statuslista som dyker upp i pressen mellan varven.
    Där framgick senast att den där nya resväskan med hotelletiketterna hade samma låga status som kamelhårsulster och klackring, och julkort från sin skräddare i Hongkong som var en sådan höjdare på 50- och 60-talen är hopplöst ute nu.
    Flygterminaler och järnvägsstationer är som ett reseproffs som Buster von Platen brukar framhålla inte avsedda för resenärer och vad man framför allt lärt sig under alla år i vänthallarna är att inte ta något för givet. På det senaste året har det emellertid kommit in ett nytt moment i resandet som kan göra den mest garvade världsomseglare alldeles ställd, nämligen EU.
    Den allmänna virrigheten i EU-parlamentet framstår nu i hela dess vidd sedan man lyckats klassa den franska vermouthen Noilly Prat som starksprit.
    Alla som läst den spanskmexikanske filmskaparen Louis Bunuels memoarer vet hur oerhört viktig avvägningen är mellan ginet och vermouthen när man gör en riktig Dry Martin! och att det faktiskt inte handlar om att blanda två starkspritsorter.
    Även om jag självklart respekterar Bunuels recept att en Dry Martini ska göras kvällen innan och ställas i kylen så tillhör jag en annan skola. Han är naturligtvis väldigt försiktig med vermouthen, dock utan att bekänna sig till den fraktion som anser att det räcker med den brytning som uppstår när solstrålarna passerar genom vermouthflaskan och träffar ginet. 
    Min Dry Martin! görs enligt följande: slå i en skvätt Noilly Prat, vispa runt och häll ut. Den vermouth som rinner efter glasets väggar ger den perfekta brytningen till den iskylda Tanqueray, Bombay Saphire, Beefeater eller vilket gin man nu föredrar att fylla glaset med.
    - Glöm inte ett flarn av citronskalet.
    Flickan i tax freekassan var också upprörd över den obildning som EU-medlemmarna blottade, och jag kunde försäkra henne att om EU gått ut med den informationen före omröstningen så hade resultatet blivit ett annat.