PÅ SPÅRET 

        
    FÖRUTOM konkursförvaltare fanns det alldeles nyss knappast några andra som kunde uttrycka sig i termer typ "tack vare lågkonjunkturen och kronans degradering till valutornas div II etc". Men nu kan också våra fjällanläggningar göra det.
    Det där uttrycket "typ" har jag lånat av Björn Borg är det väl säkrast att säga så att han inte åberopar upphovs- rätten, det kan bli himla dyrt det, men citaträtt har man ju.
    De svenska fjällanläggningarna upplever något som i dag måste betraktas som en "boom" och även SJ har fått fart på hjulen med anledning av vintersportloven. Det är uppåt för utförsåkningen i landet skulle man kunna påstå.
    TÄNKER man efter, vilket det finns all anledning att göra, så är det egentligen egendomligt att SJ, svenska folkets järnväg alltså, hamnat i en så lång, djup och till synes obotlig kris. Det finns väl inget kommunikationsmedel som samlar så stora skaror av romantiska tillskyndare som just järnvägstågen.
    Ständigt läser och hör man personer som inte kan tänka sig något annat färdsätt än tåg och utfrågningar visar att nio av tio vuxna män drömde som barn om att bli lokförare när de blev stora.
    De verkliga tågkonnässörerna som beklagar att ångloken blir allt sällsyntare väljer den relativt makliga restakt som tåg erbjuder i stället för det vulgärsnabba flyget med motiveringen att "själen hinner med".
    TROTS alla tågnostalgiker och järnvägsromantiker är det emellertid ganska glest mellan själarna på tågen och man kan ju fråga sig hur SJ:s säljorganisation kunnat missa en så självklar målgrupp. Uttryck som "går som tåget" och "som på räls" har ju med åren fått en negativ klang.
    Dagens text som skulle handla om vintersportlovet börjar mer och mer ta formen av en flammande protest mot SJ och dess klantiga planering märker jag, den har halkat in på ett stickspår skulle man kunna säga om man har lite humor.
    Som den udda typ jag var som barn drömde jag aldrig om att bli lokförare när jag blev stor, jag insåg givetvis att det skulle bli alldeles för många sökande till jobbet, men däremot gillar jag faktiskt att åka tåg.
    Detta säger en del om tågens speciella fascination för jag tillhör en generation som fostrats i sittvagn på nattåget mot Norrland, inlandsbanan.
    Som konststuderande och sedan värnpliktig hade jag rabattkort på SJ och jag minns att just som man lyckats somna i den kvävande torra luften med huvudet instoppat bakom överrocken så gjorde tåget uppehåll i Storvik och skogsfolk från trakten steg ombord och började stampa av sig snön.
    Sedan dess har jag prövat det mesta i tågväg, allt från Nordexpressen, Orientexpressen och Allweg till "Bullettrain", Japan och Cityexpressen Stockholm-Göteborg.
    I SPECIELLT ljust minne bevarad har jag en tågresa från Puno vid Titicacasjön till det forna inkarikets huvudort Cuzco. Det enkla träinredda tåget uppförde sig nämligen som vid omkoppling av vagnar på rangerbangården när farten närmade sig 50 km/tim och då serverade man soppan.
    Den utmärkta Cityexpressen som gör Stockholm-Göteborg på runt tre timmar försöker av någon anledning att inbilla resenärerna att de flyger men det kan ju ha med fallskärmsavtalen att göra.
    Trots att man blir serverad där man sitter av en trevlig värdinna kom jag på mig själv med att sakna den där avkopplande promenaden till restaurangvagnen.
    Tågresor är tågresor och mitt råd till SJ innan man rivit upp alla banstumpar i landet är att göra en storsatsning på alla dessa tågromantiker och järnvägsnostalgiker. Man kunde locka dem med tidningsförsäljning ombord, den där vattenkaraffen med gulnat vatten i en träställning i ena vagnshörnet och lite förseningar kanske. . .