NYCKELROLL I MOCKBA! 

       SÄGA VAD MAN vill om ryssarna, vilket vi också helt oförfärat gjort, men trots att man ingick i ett hart när oöverskådligt antal gästande journalister, turister och idrottsmän så fick man aldrig den där ödsliga känslan av total anonymitet. De har en fantastik förmåga att få var och en att känna sig som en "V.I.P." i. James Bondklassen.
       DOLDA MIKROFONER och avlyssning har jag alltid betraktat som en något enfaldig antirysk propaganda men OS-krönikören Sylvén och jag beslöt i alla fall att med gemensamma krafter testa en liten metallplugg som helt omotiverat satt uppe vid taklisten i vårt hotellrum.
       Vi ställde oss helt nära och skrek med hela vår samlade lungkapacitet "var har ni kameran nånstans, vi vill gärna ha en bild på oss tillsammans som minne!!"
       När vi gluttade ut i korridoren passerade en av dessa män i gråblå kostym som hängde överallt i hotellet och rev sig förtvivlat i örat med fingret som om han just fått trumhinnan spräckt.
       RIKTIGT ÖVERTYGAD om avlyssningen blir jag dock inte förrän jag fått se avlyssningscentralen där ett gravallvarligt sällskap är sysselsatta med att forcera koden sedan de uppsnappat ett kryptiskt samtal mellan två sportjournalister av typ "försök att få ett snack med Frank om toalettsituationen så ringer jag Tallinn och frågar varför seglarna inte såg till att bottenproppen satt i."
       Genom en mycket enkel manöver kom jag faktiskt att bli föremål för en viss särbehandling. När SvD:s OS-redaktion anlände bytte vi av praktiska skäl rum med varandra utan att meddela den ständigt vakande "nyckelpigan" som härskar i varje våningsplan.
       Jag flyttade ensam in i ett dubbelrum som var bokat för redaktörerna Blomgren och Olsson. Rutinen är att man byter nyckel mot ett kvitto med rumsnummer och namn på hos nyckelpigan när man lämnar rummet och får nyckeln mot uppvisande av detta kvitto när man återvänder.
       Det fanns således två kvitton till mitt rum och när jag fann det lite enformigt att heta "Blomgren" så uppträdde jag istället under pseudonymen "Olsson" ett par dagar. Det märktes snart att man började betrakta mig som, om inte spindeln i nätet så dock en som hade en viss nyckelroll men man kunde nog inte lösgöra all personal eftersom det fanns två personer i en annan del av jättehotellet som uppträdde under mitt namn.
       Nyckelpigan gjorde ett överrumplingsförsök en dag genom att ropa "Blomgren" efter mig men jag vände mig bara förvånat om och svarade "nä, Olsson minns du väl. . .
        FÖRVIRRINGEN blev total när kollega Sylvén anlände en vecka senare och flyttade in i fel rum och när jag slutligen reste hem mitt under pågående olympiad och tog rumsnyckeln med mig fick troligen all personal på 5:e våningsplanet bytas ut och bevakningssystemet omorganiseras.
       Ett samhällssystem som inte ens tillåter medborgarna att resa omkring i sitt eget land utan särskilt tillstånd tål inte improvisationer av det här slaget och troligen har vi bara genom vår lättsinniga "fan spelar det för rollmentalitet" åsamkat Sovjetunionen obotliga skador.
       VID HEMKOMSTEN lät jag sända ett meddelande till redaktör Sylvén i Moskva av följande lydelse "om du undrar var Blomgrens o Olssons rumsnyckel är så har jag den här i Stockholm."
       Han har inte svarat ännu men det kan ju bara bero på att avlyssningscentralen inte lyckats forcera koden. . .