Min tid som hovreporter... 
 
   Under min långa, brokiga tidningsmannabana har jag även uppträtt som uppburen hovreporter.
   Det var, minns jag, en strålande vacker förmiddag i maj 1957 och jag stod och trängdes med allt vad landet förfogade över av etablerade pennskaft, som kvinnliga reportrar kallades på den tiden, och andra kända märken från tidnings-Klara på ett uppriggat pressflak vid Logårdstrappan. Det var holländskt statsbesök och vilket ögonblick som helst skulle slupen "Vasaorden" dyka upp på Strömmen medförande drottning Juliana och prins Bernhard.
   Väderlekstjänsten hade då inte minsta tanke på att flytta till Norrköping så vädret var som specialbeställt för royalistisk yra och i solgasset vid trappan började representanter för vårt kungahus, överståt, regering och riksdag att samlas.
   Jag vet än i dag inte om statsbesöket kommit hastigt på eller om regeringen fått besked samma morgon och i panik rusat ut och hyrt högtidskläder för våra folkvalda väckte faktiskt en viss uppmärksamhet.
   Dåvarande statsministern, Tage Erlander, har ju aldrig varit någon mannekäng och tillsammans med Undén, Skoglund m fl. kom den delen av uppvaktningen, i varje fall från pressflakets överlägsna utsiktspunkt, att påminna om upptakten till ett ståtligt bondbröllop.
   Där fanns t ex svartruggiga cylinderhattar som hölls på plats med hjälp av öronen och högt uppdragna axlar samt en slösande prakt i byxtyg som inte ens den första kontingenten ryska idrottsmän efter kriget kunde mäta sig med.
   Stadsfullmäktiges ordförande vid denna tid var Carl Albert Anderson och som alla säkert minns så var det en man av format. Han bar citydress,  dvs. svart bonjour och randiga byxor och även om man blir smal i svart så skymde han utan ansträngning Slottsbacken, Slottets fasad mot Skeppsbron och halva Strömbron.
   Nu, när man har historisk distans så inser man ju vilka män som styrde våra öden på den tiden. Vi på press- flaket diskuterade, minns jag, ingående om vi inte borde skicka fram en representant till den holländska drottningen med uppgift att säga "Kan vi bara be 'Charlie Albert' att gå åt sidan så får ni en vacker vy över vårt 'Old city', samt broarna här i Nordens Venedig."
   Vi fick dock annat att tänka på när den vackra "Vasaorden" angjorde Logårdstrappan. I skaran av honoratiores ingick nämligen det kvinnliga statsrådet Ulla Lindström som året innan i samband med det brittiska statsbesöket och den olympiska ryttarolympiaden väckt en viss uppmärksamhet genom att hälsa Englands drottning med en kamratlig nick istället för hovnigning och nu väntade vi med spänning på vad "Nickspecialisten" skulle hitta på.
   Det hela blev, i varje fall för oss som gärna ville ha något avvikande att bita i, en ren flop. Drottning Juliana hade tidigt undanbett sig dylikt fjäsk och de två möttes i en rejäl "morsning" som vi grabbar sa fordomdags.
   Den enda nivåskillnad som var riktigt påtaglig under det nästan oavbrutna hälsandet som pågick under ceremonin var när den närmast två meter långe prins Vilhelm vek sig dubbel och hälsade på "lillprinsen" Carl Gustaf.
   Republikanska klubben som alltid har otur med vädret i sådana här sammanhang noterade dock som ett tidens tecken att endast 11 svimningar inrapporterades jämfört med 66 året innan under det brittiska statsbesöket.
   Allt detta rapporterade jag i text och bild till en ivrigt väntande chefredaktör och läsekrets och efter den bragden skickas jag utomlands oavbrutet.