Landsvägscaruso... 

    För att slippa sjunga själv satte jag för åtskilliga år sedan in radio i bilen. Min tanke var då att framför allt program 3 med melodiradion skulle få avlasta mina, av långa ensliga landsvägsmil, nerkörda stämband och att jag bara skulle rycka in som uppburen solist då andan föll på samt "doa" lite dekorativt i bakgrunden när det passade.
   Riktigt så blev det nu inte. Sändarstationerna har nämligen en förvånansvärt snäv räckvidd och man hamnar ständigt i mellanlägen där en polsk nyhetsuppläsare delar programtiden med någon svetsare i full yrkesutövning. 
   Om man reser E4:an norrut får man redan en bit norr om Uppsala, just efter Björklinge, in det programmet.
   Det är ganska generande att köra bil med ena handen och sköta stationssökare med den andra men det är ändå inte fullt så störande som när man har en medpassagerare som sköter radion. Det slutar alltid med att man vrålar "Hur i helskotta har du fått körkort som inte ens kan sköta den där lilla ratten" och sen smackar man in en musikkassett.
   Det finns en bilradio med självsökare och något säger mig att jag måste ha haft en dylik för ett par bilar sedan. Jag har nämligen alldeles klart minne av en färd upp mot Härjedalsfjällen en lördag då jag i överlägsen stil klarade alla frågorna i Tellemars "Ring så spelar vi" och "Melodikrysset" före Sveg utan att röra stationssökaren en enda gång.
   Den gången var jag solo i bilen och har alltså typiskt nog ingen som kan styrka att jag verkligen haft en sådan radio eller klarade frågorna.
   Med nuvarande radioapparat blir det till att sjunga själv mellan varven och det väcker minnen till liv från den tid då man begav sig ut på vägarna utan radio.
   När jag stod på min absoluta höjd som bilsångare, hade jag alla verserna i "Balladen om Gustaf Blom" mellan Norrköping och Ödeshög som personbästa. Det var visserligen på gamla "riksettans" tid då man t.o.m. kunde kosta på sig att gå avstannande i mål och ta om slutstrofen "nej hellre snälla svarta barn än vita i Sing Sing" innan skylten Ödeshög dök upp men då hade jag förstås gjort ett skapligt ryck mellan Linköping och Mjölby. Hade man sällskap i bilen kom alltid invändningen "På Sing Sing, det heter PÅ Sing Sing, inte i Sing Sing va" och så fick man älta det löjliga problemet längs Vättern och genom Gränna, aldrig ett ord till uppskattning om själva framförandet rent musikaliskt.
   Även om bilsångare var lika vanliga som badrumssångare innan bilradio blev närmast standard så väckte bilsångarna en viss uppmärksamhet ute på vägarna.
   Mötande ickesångare undrade naturligtvis vad det var frågan om när de såg en ensam bilist med teatraliska gester och munnen på vid gavel komma dundrande. Det är nog inte otroligt att man larmade polisen, för en gång under en kaffepaus såg jag genom fönstret hur poliserna körde upp på parkeringen och gick runt min bil och granskade den ingående.
   Det var på den tiden då en Stockholmsbil med länsbokstaven "A" fortfarande var en attraktion ute i provinsen så det föll mig aldrig in att polisen möjligen sökte en A-registrerad bil med en vrålande galning vid ratten.
   Vi var som sagt många som skötte musikunderhållningen på landsvägarna själva och jag minns speciellt en bilist som inte hade sjungit färdigt när han parkerade framför macken vid "Vida Vättern".
   Inför den förvånade servicemannen sjöng han "sitter jag här uppe i Nordens land och värmer mina ben framför brasan på mitt rum på Östermalm" och pekade på tanklocket.
   Det var då när man framhöll bilens förnämliga akustik som argument vid bilbyte. . .