Tjejer tacklar tuffa sporter! 
 
    I SAMBAND MED nomineringen av de fyra finalkandidaterna till värdskapet för vinter-OS år 2002 kunde man bland annat läsa att om Östersund/Åre fick den äran så skulle Åre förutom de alpina grenarna bli skådeplatsen för damishockey.
    Att flickorna i sina ambitioner att uppnå total jämlikhet även gett sig ishockeyn i våld, eller hur man nu skall uttrycka saken, det var bekant, men uppböjelsen till olympisk gren var ett meddelande som gått mig förbi. För alla oss som var med när könsbarriärerna stod bastant på plats skär det sig en aning, för i vår världsbild är ishockeyn Lasse Björns, Roland Stoltz, Tumbas, Salmings, Loobs, Phil Espositos, Gretzkys
och alla de andra iskrigarnas domäner. "Det här kan bli början till slutet för den stolta ishockeyn", sade en ärrad veteran i branschen. "Nu kan vi inte längre använda fackuttryck som bröstvärmare utan att bli anmälda för sextrakasserier."
    MEN MAN SKALL inte inbilla sig att damerna drar sig för att tackla tuffare sporter än ishockeyn.
När jag för en tid sedan besökte "Star Fight Gym" på Söder i Stockholm i ett ärende såg jag till min häpnad att nästan alla som tränade bakom glasväggen som skilde träningslokalen från cafeterian, var flickor. De friskade på ordentligt på sandsäck och päronboll och man spärrade, skuggboxade och hoppade rep så svetten stänkte medan de som gjort sitt pass satt vid sidan om och gjorde hemläxan.
    Kvinnliga pugilister utgör dock inte det värsta hotet mot förre världsmästaren i tungvikt, Mike Tyson, när han skall starta om efter avtjänat straff. "Järn Mike" hade visserligen en del besvär med sin före detta svärmor, minns jag, men hade det kommit till en regelrätt fight mellan de två hade jag nog satt pengarna på Tyson.
    Det finns dock en del utövande kvinnliga boxare, en har till och med förekommit på omslaget till "boxningsbibeln" The Ring, men de är inte uppe i de stora pengarna och damboxning är heller inte aktuell som olympisk gren ännu får man kanske tillägga. Lite kunskaper i the noble art och punch i slagen kan dock knappast skada i dagens allt tuffare värld, det var Birger Jarl som införde lagen om kvinnofrid i vårt land, men vem som avskaffade den vet man inte.
    Att damerna någonsin skall komma i nivå med herrarna i de mer utpräglade mansidrotterna är knappast troligt, men något undantag har det naturligtvis funnits.
    Amerikanskan Mildred "Babe" Didrikson, gift Zacharias, som kanske var något av en tusenkampare mer än en tusensköna med boxning, biljard, cykling, simning och gu' vet allt på programmet, var så pass vass i baseball att hon platsade i ett professionellt herrlag.
    Vid spelen i Los Angeles vann Babe guld i 80 meter häck och i spjut och hon tog silver i höjdhopp. Fru Zacharias räknas också som en av tidernas främsta kvinnliga golfare med hela 82 så kallade majors på meritlistan. Hon var nog enkelt uttryckt inte att leka med, men annars är det som sagt så att dameliten i de allra flesta grenarna är tämligen chanslös mot de bästa herrarna.
    OM VI TAR tennis till exempel så skulle Agassi, Sampras, Edberg, Courier och grabbarna formligen blåsa Steffi Graf, Pierse, Sanches Acario och Sabatina av banan, men vi har faktiskt ett känt fall där ett av damessen, Billy Jean King, slog en före detta storhet, Bobby Riggs, i ett TV-sänt spektakel från Astrodomen i Houston, Texas. Det finns emellertid skäl att misstänka att den obotlige gamblern Riggs satt sina pengar på Billy Jean, precis som då han nederlagstippad satte en jättesumma på sig själv som trippelsegrare i Wimbledon 1939 varpå han vann singel, dubbel och mixed dubbel.
    Den där medarbetaren i "Gazetta Dello Sport" som vägrade att publicera resultaten från VM på cykel för damer är säkerligen förtidspensionerad. Han ansåg tävlingscykel som okvinnligt och oestetiskt, och man skall i det sammanhanget ha klart för sig att det inte är så förfärligt länge sedan som kvinnor inte tilläts att springa längre än 200 meter vid olympiska spelen. Det gjordes ett försök med 800 meter så pass tidigt som 1928 i Amsterdam där det faktiskt blev svenskt brons genom Inga Gentzel, men distansen ansågs nog för fakirbetonad och okvinnlig.
    Sedan skulle det dröja till Rom 1960 innan damerna radade upp sig till start på 800 meter igen men då hade det kommunistiska östblocket kommit med i det internationella idrottsumgänget. Det handlade i det fallet sällan om tjejer av den typ som fotograferna kunde ställa bredvid någon manlig triumfator och sätta rubriken "det starka är det sköna värt".
    De forna öststaterna tillmätte segrarna på idrottsbanan ett enormt propagandavärde och i ivern att bevisa det kommunistsocialistiska samhällssystemets överlägsenhet inledde man en enorm idrottslig broilerverksamhet bakom järnridån. Verksamheten blev uppenbar för alla framför allt på damsidan och propagandavärdet fick nog en motsatt effekt när vi på västsidan konstaterade att "nio av tio öststatsdiskus-kasterskor använde Gillette Blue".
    Sådana skämt ansågs på sina håll som övertramp men vi resonerade som så att tar man till vilka medel som helst för att uppnå samma kragnummer och muskelmassa som manliga atleter så kan man inte räkna med att få behålla de gamla sirliga kvinnliga privilegierna.
    FÖRMODLIGEN var det i de banorna den finske journalisten tänkte när han skrev om det väldiga tjeckiska kraftpaketets krigsdans när hon vunnit diskus vid friidrotts-VM i Helsingfors 1983. "Hon kramade och kysste alla som hade oturen att komma i hennes väg", stod det.
    Otillåtna medel används ju överallt men i öststaterna var det satt i system och i statlig regi. Just som vi konstaterade att det i dag bara är två idrottsgrenar som damerna ännu inte satsat på, nämligen stavhopp och slägga, så dyker det upp en alldeles färsk bild österifrån som föreställer en kinesiska, som är på väg över ribban i Bubkas paradgren. Hon var påfallande stabil och vi undrade lite till mans om man verkligen blir sån av att bara äta med pinnar. . . ?