KARIKATYRTECKNAREN 

    DET ÄR betydligt enklare att göra en karikatyr än att förklara hur det går till, det märker jag nu när jag står inför uppgiften att försöka avslöja hemligheterna bakom karikatyrtecknandet.
    För att börja någonstans kan man i alla fall säga att det i grova drag handlar om att hårddra utseendet, men naturligtvis är det mer komplicerat än så. Även om det i princip är fråga om att förstärka särdragen hos objektet så räcker det inte med att göra en stor näsa större eller utstående tänder ännu mer utåtriktade, man måste få med en bit av själen också. Något recept av typ "man tager ett utseende, tillsätter två matskedar vatten och låter det sjuda varpå man saltar och pepprar efter behag" gäller alltså inte.
 
    OM vi tar PRAKTEXEMPLET generalen Charles de Gaulle, alla karikatyrtecknares favorit från krigsslutet till långt in på 70-talet, så intog givetvis den magnifika näsan en central plats tillsammans med den kastrulliknande uniformsmössan, men det var först när man markerade generalens storslagna hållning med en dramatisk lång linje som det blev karikatyr. Då insåg man varför den iranske presidenten hade rykte om sig att börja aftonbönen med orden "kära kollega". Därmed är vi också inne på en annan oerhört viktig detalj inom karikatyrteckningen, kanske rentav den viktigaste, nämligen att föremålet, originalet alltså, är väl känt hos allmänheten.
    Man talar i sammanhanget ofta om mer eller mindre "tacksamma objekt" och sådana existerar självfallet, men objektet må vara hur tacksamt som helst, är det okänt för betraktaren så blir ju karikatyren meningslös. Det är alla tecknare överens om, men det är inte alltid vi möter förståelse på den punkten hos beställare av teckningar, och för att göra det mer begripligt brukar vi då dra till med "tror ni att det skulle falla en imitatör som till exempel Bosse Parnevik in att härma en röst som ingen hört" och det brukar ta skruv.
 
    EN SOM HADE alla de kvaliteter som gör ett perfekt karikatyrobjekt, alltså utseende, uppträdande och kändisskap, var förre statsministern Tage Erlander. Det enda som kunde vara lite besvärligt att visualisera var den lätt astmatiska rösten och hans öljud som måste ha varit något speciellt just för ransäterborna i Värmland.
    När jag någon gång uppträtt som snabbtecknare, vilket är som att ge sig ut på slak lina, så har jag alltid mjukat upp med "en Erlander". Först drog jag då konturen av ett päron och sedan satte jag dit ett par runda glasögon, lite hårtestar och så munnen och lilla dubbelhakan.
    När Tage Erlander var relativt ny som statsminister beskrevs han av en av dåtidens vassaste pennor som mannen som utan svårighet kunde få en alldeles nyskräddad kostym att se ut som han sovit på Stadsgårdskajen.
 
    DEN AVLÅNGE Tage Erlander hade en närmast oslagbar plastik och man kan lugnt säga att han som karikatyrobjekt spelade i en division för sig. Efterträdaren Olof Palme var egentligen inte dålig heller, men felet med honom var att det inte fanns en rimlig chans att göra en någorlunda vänlig karikatyr av den rovfågelsfysionomin. Att rita Palme skrattande gjorde bara saken värre. 
    Ibland har jag som politisk karikatyrtecknare känt ett sting av avund när jag tänkt på de kolleger i branschen som var aktiva när den storpolitiska scenen befolkades av karaktärer som Churchill, Roosevelt, Stalin, och hela nazistbyket med Hitler, Göring, Himmler och Goebbels i spetsen. Men Ike Eisenhower, Nixon, Chrusjtjev, Macmillan, Adenauer, Harold Wilson, Ludwig Erhard, Brezjnev och Golda Meir liksom senare tiders Helmut Kohl, Mitterand och Bill Clinton kan man inte klaga på heller, utseendemässigt alltså. 
    MIN ALLDELES speciella favorit kom att bli Sovjets mångårige utrikesminister Andrej Gromyko, storpolitikens särklassiga stenrumpa som klarade sig genom Stalins utrensningar och Chrusjtjevs koleriska utbrott och som till och med fick njuta lite pensionärsliv, en närmast osannolik karriär på den nivån i Sovjet.
Han var som gjord för min penna, varför vet jag inte riktigt, men det kan ha berott på att han alltid såg åksjuk ut. Iförd sovjetrysk konfek-tion och med en ostukad hatt vilande på öronen fick man intrycket att han haft ståplats på transsibiriska järnvägen. Få anar nog vilken kolossal makt vi tecknare egentligen har, men faktum är att de som inte bjuder på något utseendemässigt och alltså sällan får se sig i karikerat skick i pressen aldrig gör den karriär de drömt om.
    Fp-ledaren Bengt Westerberg tvingades ju till slut ge sig sedan vi förgäves kämpat med hans prydliga, herrmannekängsaktiga framtoning, och Torbjörn Fälldins räddning var väl att polisonger kom på modet precis lagom och med dessa och de andra attributen, pipan och långbänken, gick det att hålla sig flytande en tid.
    Gorbatjov, den förste ryske partichef som vägt mer än sin hustru, började lysande, men man förstod ju att med det oryska utseendet skulle det aldrig gå i längden. Detta är bara ett fåtal exempel. Det finns givetvis flera, bland annat på idrottens område.
 
    BJÖRN BORG hade aldrig blivit den han blev om han inte tidigt insett nödvändigheten av utslaget hår, ett pannband som matchade de tätt sittande ögonen och att säga "bafatt" i stället för "bara för att".
    Kurt Hamrin hade givetvis stått staty nere vid högra målstolpen på Gamla Ullevi i Göteborg i dag om han hade gått att rita av och som jag sade till den fine VM-centern från 1958, Agne Simonsson, när vi stötte ihop på bokmässan i Göteborg, "tänk vad stor du skulle ha blivit som fotbollsspelare om du inte varit så omöjlig ur tecknarsynpunkt." Trots detta handikapp blev Simonsson silvermedaljör i VM, han fick SvD:s bragdmedalj för sina briljanta mål i England på Wembley och han blev proffs i Spanien.
    Ett fullständigt mysterium i branschen är tennisspelaren Janne Lundqvist. Med det utseendet och med den begåvningen borde han ha kunnat gå ännu längre.
    DET ÄR VIKTIGT att man får lära sig sina offer och min metod är, sedan jag studerat ett antal gamla och nya stillbilder ur skilda vinklar och sedan haft möjlighet att se den blivande karikatyren tala och röra sig, live eller i TV, att göra en minnesbild. Min tro är nämligen att det som fastnat i minnet är det väsentliga, men metoden kräver förstås ett visst uppövat "fotografiskt" minne. I mitt fall har det varit en stor tillgång då jag ofta suttit på något hotellrum någonstans i världen och arbetat utan tillgång till bildarkiv. Förutsättningen är förstås, som jag påpekade inledningsvis, att det rör sig om ett känt ansikte, både för mig och läsarna.
    SALIG AL BERGSTRÖM som satt och ritade på Gröna Lund ett helt vuxenliv är naturligtvis all heder värd, men det blev vad det blev, vänsterprofiler av för honom alldeles obekanta. Precis som David Levine, han som jobbar i en stil som påminner om torrnålsgravyr i framför allt "New York Review", och många andra tecknare vill jag inte att modellen skall sitta för mig, jag sitter helst på min kammare med en massa bilder eller försöker "framkalla" ur minnet.
    Ofta roar jag mig med att plocka in journalistkolleger som staffagefigurer i framför allt mina sportteckningar vilket kanske inte är någon aha-upplevelse för övriga läsekretsen, men kollegerna blir glada, i de flesta fall, och staffagefigurer skulle jag i alla fall ha. Även förre chefredaktören Buster von Platen brukar vara med på något hörn i teckningarna från våra resor och han är, kan jag avslöja, alltid lika smickrad över uppmärksamheten.
  
    När jag kommit därhän att teckningen, karikatyren, är mer lik än originalet självt, som till exempel i fallet med förra finansministern Gunnar Sträng, då är jag riktigt nöjd.