I tonernas värld 
          
    EXAKT hur många slagdängor som under åren passerat mitt öra vet jag naturligtvis inte men det handlar om en rejäl bunt, den saken är klar, för jag har faktiskt varit med ett tag.
    Redan efter ett par av de inledande pennstrecken i karriären upptäckte jag att mitt jobb var ett kolossalt ensamt jobb med många, långa ödsliga pass vid ritbrädan ofta i kvällens sena timmar.
    Det gällde alltså att skaffa sig ett sällskap men det fick ju inte vara ett sällskap som krävde någon uppmärksamhet utan som bara fanns där och innebar en sorts kontakt med yttervärlden.
    Det blev radion som fick chansen men vad jag lyssnade på när det bara fanns en kanal, före trean och skvalet, kommer jag inte riktigt ihåg. Det måste väl ha varit klockspelet från Stadshustornet och 
dagens dikt då, "Dagens snyft" som det hette när Olof Widgren läste, börsnoteringarna, grammofontimmen, sena nyheterna och nationalsången.
    På lördagsmorgnarna var det förstås jättehurtiga "Frukostklubben" med Sigge Furst och "Kaffepetter". "Kaffepetter" var något så originellt som en buktalare i radio men å andra sidan har jag tecknat i radio så jag har inget att säga. Särskilt inspire-rande kan det dock inte ha varit med bara "Ettan" vilket jag också kan se på en del sparade alster från den tiden.
    SEDAN radiopiraten "Radio Nord" tvingat fram "Trean" har den varit mitt stadiga sällskap, på gott och ont får man väl säga. Mitt val stod mellan skval- och populärmusiken och den klassiska men eftersom de som föredrar seriös musik förväntas vara helt ointresserade av nyhetssändningar så fick det bli den lättare genren.
    Om det här stämmer med Sveriges Radios nya organisation, där lyssnarnas musiksmak och programval är strikt åldersindelat vet jag inte men det rör mig inte i ryggen heller, är man döv på ena örat och bara lyssnar förstrött med det andra så har man nog inget att frukta från radions sida.
    DET ÄR några år sedan jag passerade "The Point of No Return" som det heter, men ännu har inget brunt fönsterkuvert nått mig där jag nu enligt Kungl Maj: t är intresserad av dragspelsmusik. Kanske har det gått upp för vederbörande myndighet att den generation som nu står med ena foten i de gamlas utfärder att "din och min moster Ruts idol är King Oliver och Jelly Roll" och inte Jularbo. Men jag diggar dragspelsmusik också och jag är säker på att Sten Broman egentligen var klar över att inga musikanter kunde förmedla det kärva, nordiska vemodet som dragspelskungarna.
    Mitt förströdda lyssnande har således inte varit något lidande, tvärtom, tvärtom, lidandet kom först när det man kallar ungdomens musik fick allt större utrymme. Jag förstod vad klockan var slagen när en ung, sträv nikotinist uttalade sig om ett musikstycke som i mitt öra lät som när man tömde en låda bly i tidningens sätteri förr i världen. "Den där jävla smörbyttan" sa han och då insåg jag hur hopplöst akterseglad jag var musikaliskt.
    UNDER MITT förströdda lyssnande händer det ibland att min hjärna blir medveten om en ständigt återkommande strof som hamrar på min trumhinna och som till slut får mig att lägga ner pennan för ett ögonblick. 
    "Få'ntja en korv så hoppa ja i älva" var en sån där musikalisk utväxt som väckte mig ur mina penséer och brutalt återförde mig till den svenska verkligheten för en del år sedan. Det var en seglivad attan men jag har börjat känna igen dom där nu som man riskerar att få dras med på badstranden, i väntsalar och andra offentliga platser varhelst en transistor dväljs.
    Om inte mitt arma musiköra sviker mig alldeles så är det något på gång som låter som "Långa bollar på Bengt" och nästa gång den dyker upp skall jag lägga ifrån mig pennan och lyssna ordentligt på budskapet.
    Det kan väl aldrig vara själva EM-schlagern inför fotbollen. . .?