GRÄSÄNKLING BLUES 
                
    DET FANNS en gång i tiden ett fenomen som kallades "gräsänkling" och som grasserade som värst den här tiden på året.
    Arten är i dag mycket sällsynt sedan jämlikheten rubbat den ekologiska balansen och jag kan tänka mig att dagens unga har en ganska diffus uppfattning om gräsänklingen om de har någon uppfattning alls.
    Den ökade jämlikheten, pappaledigheten och de allt mer hårdsmälta krogpriserna har nämligen kommit att utgöra ett så allvarligt hot mot gräsänkligens existens att den riskerar att vara alldeles utdöd om några år. För så där en 30-40 år sedan när gräsänklingsbeståndet i landet var betryggande utgjorde Klarakvarteren i Stockholm, gamla tidningsklara, en veritabel tummelplats för alla sorters gräsänklingar och det är ingen överdrift att påstå att Klarakvarteren var för gräsänklingen vad Hornborgasjön är för tranorna.
    Klara lockade stora skaror gräsänklingsskådare, särskilt ljumma kvällar när krogarnas dörrar och fönster stod öppna mot sommarnatten och sorlet, skratten och klirrandet från glasen hördes vida omkring.
    DET VAR gräsänklingen som höll sommarsverige i gång och såg till att hjulen snurrade och den dag gräsänklingen inte längre finns så kan man med fog säga att en fin, gammal livsstil går i graven. Man kan fortfarande stöta på enstaka, gamla garderobiärer som med rörelse minns vilka höjder telefonsamtalet ut till landet och hustru och barn kunde nå när alla tåg gått och alla klockor stannat.
EN BILD säger mer än tusen ord heter det, men det finns undantag och det är fantastiskt vad ett par tre små ord utan direkt samband kan berätta.
    Jag hittade lappen på golvet i telefonhytten på restaurang W6 i Klara för tusen år sedan men jag glömmer den aldrig. Där stod "magnecyl, hundtandkräm, myggspray" samt några avgångstider (för bussarna ut till Stavsnäs kanske) och jag fick genast bilden klar för mig. Jag såg en medelålders man i sandaler med skjortkragen vikt över kavajkragen, som med telefonluren fastklämd mellan huvudet och axeln stod och antecknade mot väggen. När han gick till det väntande bordet tappade han lappen, glömde alltsammans, missade sista bussen, ringde ut nästa morgon och sa förvånat" vadå köpte"?
    Förutom restaurangnäringen höll gräsänklingen också länge tekoindustrin under armarna sommartid med sitt ständiga köp av skjortor, tills charmeuse/nylonskjortan kom. Den var lättvättad, torkade snabbt men man fick ge krage och manschetter en duvning med nagelborsten emellanåt och mot slutet av sommaren såg kragen ut som angora. I lokaler med skum, indiskret belysning blev dessa skjortor självlysande i en egendomlig ljusblå nyans, så det var ganska lätt att se om det var några gräsänklingar ute i svängen.
    SOM ETT tidens tecken började det emellertid förekomma annonser om "gräsänkedans" men som en prövad krögare sade, gräsänkorna har ju inte alls samma förmåga att skapa ett hem åt sig på krogen och uttryck som "vattnet räcker" hör man aldrig nu för tiden.