El Cordobes & Co 
         
    OM DET finns en djurskyddsförening i Spanien så måste den föra en ganska tynande tillvaro skrev jag en gång och det kom omedelbart en rekyl med posten där jag fick veta, att det fanns det visst det och att den var stor och mäktig dessutom. Så stor och mäktig tycks den dock inte vara att den lyckats avskaffa tjurfäktningen vilket annars borde vara målet för en djurskyddsförening värd namnet.
    Nu kan det för all del vara så att man gör ett undantag för just tjurfäktningen, för det kan ju inte förnekas att utan tjurfäktning är Spanien inte riktigt Spanien. Operan "Carmen" går i och för sig alldeles utmärkt att förlägga i proffsboxningsmiljö i stället, det har man visat med "Carmen Jones",  men även om jag aldrig hört talas om någon folkskyddsförening så vet man ju att många ivrar för boxningens avskaffan-de också. Förbundsivrare finns det gott om och djurvänner är, tycker jag mig ha förstått, ett kapitel för sig.
    I "Bländaren" som genom åren innehållit så mycket tänkvärt stod det en gång "dom där djurplågarna skulle man skjuta huvet av" och tänker man efter så är det en ovanligt tvärdjup formulering. Min första tjurfäktning, eller corrida som vi kännare säger, såg jag på Plaza de Toros Monumental i Barcelona hösten 1958 och jag vill inte påstå att jag blev särskilt upprörd, men så kunde jag heller inte ha varit bättre förberedd mentalt. Jag kom nämligen direkt från ringside i Göteborg och Ingemar Johanssons hiskliga förstarondsknockout på VM-utmanaren Eddie Machen.
    Ingo ägde ju den där fantastiska matadorstöten som omedelbart kunde klippa av allt resonemang.
    Det är ju viktigt att vara ordentligt påläst när man gör en resa och inför trippen till Barcelona plöjde jag igenom Ernest Hemingways "Döden på eftermiddagen" ordentligt. Som turistinformation för Barcelona med omnejd fanns det inte mycket att hämta där, men vad "Papa" Hemingway inte visste om tjurfäktning var icke värt att veta och det är som bekant det boken handlar om.
    Min avsikt var att jag skulle kunna sitta på den gamla krogen Los Caracoles om kvällarna och över ett glas rött muttra sådana saker som "det finns alltid den risken att vinden tar capan så att tjuren gör ett kast med huvudet, det är därför hornsåren oftast sitter i ljumsktrakten" och liknande expertutlåtanden men så blev det inte. Tjurfäktningen blev nämligen en stor besvikelse för mig och att det blev så berodde 
helt och hållet på picadoren, han till häst med lansen, för när han avslutat sitt jobb är tjuren bara en tragisk skugga av sitt forna stridslystna jag.
    Hela förspelet går ut på att trötta ut tjuren och preparera den vildsinta bjässen för dödsstöten, men picadoren fördärvar tjuren och hela föreställningen.
    Det gick emellertid bra att sitta på Los Caracoles om kvällarna i alla fall och jag blev tom något av stammis där, i varje fall började den enorme krögaren Bufarull, som då fortfarande levde, känna igen mig trots att det såg ut som om han satt och sov. När jag dök upp gjorde han en liten gest åt kyparna som betydde att man skulle vika ett bord åt mig.
    Flera år senare såg jag en corrida i Barcelona där man med anledning av en stor industrimässa i staden hade trummat ihop Spaniens främsta matadorer, bl. a den omsusade El Cordobes.
    Pop-ålderns tjurfäktare, som han kallades, var ju en ovanligt spektakulär herre som inte drog sig för att kläcka tjuren mellan ögonen för att få fart på djuret.
    Det blev stor succé för El Cordobes och han och hans kolleger fick både svansar och öron, vilket är högsta betyg.
    För min del kunde jag inte se någon större skillnad från tidigare corridor men det kan ju ha berott på att mitt kvinnliga sällskap, f d Blå Stjärna och med en helt annan attityd till djuren än s k "afficionados", krävde en del av min uppmärksamhet.
    Det var mitt förslag att hon skulle följa med, för som jag sade "Du kan ju inte lämna Spanien utan att ha sett det spanskaste av allt, tjurfäktning". 
    Efter att ha betraktat skådespelet en stund försökte hon med handväskan som tillhygge omvända de närmast sittande till den rätta tron och dom rallarsvingarna kom säkert att betyda mycket för djurskyddsföreningen på den Pyreneiska halvön.