Den ballongtid nu kommer...
  
    DET FLÅSLJUD som luftballongerna utstöter med jämna mellanrum är kanske inte samma njutning för örat som "Den blomstertid" sjungen av en skolklass men det har etablerat sig som en ny påannons för sommaren, i Stockholmstrakten i varje fall. 
   Det är några år sedan nu då jag första gången hörde det där egendomliga flåsljudet men jag minns att det var en ljus, sen sommarkväll då det genom de öppna altandörrarna plötsligt kom ett bröl som inte var alldeles lätt att placera.
   Teorin att en blåval skulle ha gått på grund så långt inne i Mälaren som i min trädgård övergav jag ganska raskt, men som jag sade för att lugna min skräckslagna hustru: "En galen elefant som rymt från någon cirkus kan det kanske vara."
   Med den tveklöshet som kännetecknar oss män i farans stund gick jag ut på altanen för att reka och där ovanför, så nära att man vinkade åt mig från korgen, svävade en sån där ballong som nu är så vanlig.
   Scenen föreföll alldeles overklig och om jag haft några anlag åt ufo-hållet så hade ju saken varit klar, här var ett gäng utomjordingar på gång. Visserligen inte på tefat men i en sorts kopp i alla fall.
   Ufo står för Unidentified flying object, i dagligt tal flygande tefat, och tillhörande samma familj som Loch Ness, storsjöodjuret och falangen som är övertygad om att j orden är platt.
   I TV framträdde nyligen en norska som blivit med barn med en utomjording och även om jag inte följde pro grammet så noggrant så måste jag säga att av alla sätt att klara sig ur ett faderskapsmål så tar det här priset. Norrmännen skall tydligen vara värst i allt just nu.
   Själv tillhör jag falangen som anser att det är med luftballonger som med de vita skärgårdsbåtarna, man avnjuter dem bäst från land. En gång hade jag ganska högtflygande planer faktiskt men jag slutade som markbaserad radarobservatör med menigs avsked.
   MINA AMBITIONER att ta flygcertifikat knäcktes definitivt under en färd med skolflygplan mellan Malmö och Köpenhamn med en nyutexaminerad pilot vid spakarna.
   Instruktören var visserligen med som säkerhet, men kastvindarna över Sundet som fick planet att virvla som ett höstlöv och inflygningen på tvären på Kastrup innan planet i sista stund rätade upp sig övertygade mig om att jag inte var någon ny Biggles.
   Det ville faktiskt till "en lille på öjet" extra till lunchen i Köpenhamn för att med någorlunda bibehållen värdighet klara till hemflygningen.
   Bortsett från en viss misstänksamhet mot små flygplan satte det här äventyret inga spår i form av vanlig flygskräck. Det har blivit ett ganska omfattande flygande sedan dess och jag har räknat ut att bara den tid jag tillbringat i flygterminalerna världen över berättigar mig till guldklocka från världens samlade flygbolag.
   Säkerheten inom ballongflygningen har säkert ökat betydligt sedan ingenjör Andrées och Kapten Rollas tid men jag ställde mig ändå tveksam till en reportageresa med ballong över det vilda djurlivet i Kenya.
   Det är klart att det skulle vara intressant att veta hur elefanterna upplever det där flåsljudet och om de kopplar ihop det med ufo, men det känns ändå tryggare på något sätt framför TV:n med Arne Weise som guide. . .