Cykelkonflikten! 
 
    CYKELFRÄMJANDET och cykelfabrikanterna upplever just nu en "boom" och frågan är nu hur stor procent av dom nyfrälsta cykelsjälarna man får behålla när parterna på arbetsmarknaden enats igen. 
    Det beror givetvis i hög grad på hur många som får behålla cykeln för cykeltjuvarna upplever dessvärre också en "boom".
    Alla har ju inte möjlighet att ta upp cykeln på rummet och den står förresten inte säker där heller om man inte har en utomordentlig komplicerad låsanordning eller sitter på cykeln i jobbet.
    Gamla, illa hanterade tungtrampade velocipeder, anses inte så begärliga men finns det inget annat att tillgripa så stryker dom  också med. Om cykelfrämjandet räknar cykeltjuvar som passiva medlemmar för att hålla siffrorna uppe är väl knappast troligt, dels är det väl inte brinnande cykelentusiaster som stjäl och dels är de väl väldigt svåra att registrera.
    CYKELSTÖLDERNA grasserar emellertid våldsamt men trots att vi påfallande ofta talar om det svenska tjyvsamhället så tror jag inte det är något speciellt svenskt fenomen.
    Första gången jag lade märke till folk som tog med sin cykel in i bostaden var i den gamla cykelnationens Frankrike. Grenoble 1968 närmare bestämt, men då satte jag inte åtgärden i samband med cykelstölder. Alla som bar in sina cyklar i lägenheten såg nämligen ut som frihets-kämpar från andra världskriget, basker, brun nappajacka och cykelspännen men utan det klassiska, tjeckiska maskingeväret, och de kollade raskt in omgivningen innan de bar in fordonet i lägenheten.
    Det var naturligtvis en vana som satt i sedan ockupationen då ett fortskaffningsmedel som cykeln var guld värd.
    DEN FRANSKE sångaren Charles Aznauour demonstrerade ju avsevärda talanger som rullskridskoåkare på konserthusscenen för en tid sedan och det visade sig att hans färdigheter på rullskridskorna grundlagts under krigets Paris då den franska huvudstaden var nästan lika svårframkomlig som storkonfliktens Stockholm.
    Rullskridskor är ju betydligt behändigare att ta med upp på rummet än en cykel och jag skulle tänka mig om Norge drabbades av en storkonflikt under harmarksperioden så kom nog rulleskeiter, hjulpjäxer eller vad det nu kan heta på originalspråket att bli vanligare på Karl Johan och Drammensvej än cyklar.
    Apropå cykelnationen Frankrike med den klassiska "Tour De France" så levde jag länge i den tron att Triumfbågen var en cykel även om jag fann det något egendomligt med placeringen av den okände soldatens grav.
    I DEN BILBURNA staden New York där allting finns och där det givetvis finnas både cyklister och cykeltjuvar till lika delar har jag på Midtown Manhattan med berättigad förvåning betraktat den mest omfattande låsanordningen hittills. Ägaren hade, förmodligen för ett kortare ärende, skruvat av både hjulen och styret, buntat ihop alltsammans i en enda lycklig hög och fjättrat ihop det hela runt en lyktstolpe med kätting och hänglås. Efter ett sådant arrangemang bör man väl slippa självrisken i händelse av stöld.
    VAD SOM KRÄVS för att försäkringen skall gälla här hemma vet jag inte, men det gamla låsen som man sparkade upp när man tappat nyckeln, är naturligtvis inte mycket att komma med.
    Däremot tror jag mig veta vad som krävs för att få behålla cykeln. Kolvlås, låsring runt ramen, fram- gaffeln och ena smalbenet samt en livsfarlig Dobberman pinscher. . .