Änglarna, finns dom? 
   
   Min grundinställning som tidningsman och journalist har alltid varit att inta en neutral och objektiv position och från denna lidelsefria parkettplats har jag sedan försökt att servera mina synpunkter. Fria från insnöad provinsialism och enögd patriotism.
   I sportens värld där det nationella patoset och chauvinismen uppträder hur oförblommerat som helst är det inte alltid så lätt att hålla balansen men för att inte bli missförstådd kan jag avslöja följande: "Jag har inget fotbollslag som jag är beredd att gå i döden för!"
   Detta är en vågad deklaration eftersom alla som är idrottsintresserade i allmänhet och fotbollsintresserade i synnerhet förväntas ha ett favoritlag.
   Nu på söndag, i morgon alltså, kommer emellertid idrottsföreningen Kamraterna, Göteborg, upp till Stockholm och till min förvåning märker jag att det laget angår mig på något sätt.
   Under mitt göteborgska 50-tal var "Kamråtera" en väsentlig del av mitt liv, säkerligen av den anledningen att den tidning jag arbetade för gav ut en rykande färsk "sportextra" på söndagseftermiddagarna som var så till den grad färsk, att vi hade en utstyrd vinjett med texten "kritik i halvtid".
   "Sedan det ystra fölet slagit bollen i nätet var det målvaktens bistra uppgift att vittja detsamma" kunde det stå under en bild i detta "sportextra" tillsammans med ett jublande referat från Kamraternas lysande första halvlek och 1-0-ledning omedelbart följt av "slutresultat 1-3".
   "Fölet" hette Bengt Berndtsson civilt och var en vitblond ganska oteknisk högerytter som galopperade fram både i Göteborgskamraterna och landslaget på den tiden.
   Hur laget kom att kallas "Änglarna" är ett mysterium. Namnet dök upp på 60-talet när laget var på väg ner i div. II, eller i varje fall kämpade för att hålla sig kvar i "ettan". För varje gång jag beskrev effekten av Göteborgskamraternas förlust ur sjöfartssynpunkt med en bild av arbetslösa hamnarbetare i Ostindien som sade "I think the ängels have löst again" så fick jag ett argt brev från en Göteborgssupporter som undrade var i helvete jag fått namnet "Änglarna" ifrån.    Insändaren bad så småningom om ursäkt när "Änglarna" blev ett begrepp i svensk fotboll.
   Det var i och för sig helt onödigt för själv minns jag "Kamråtera" bara som "blåvitt" från min Göteborgstid.
   En av lagets främsta tillskyndare uppträdde nämligen i hamnstaden med en cykel målad i blått och vitt, tvärrandigt och som alla trogna supportrar vågade han givetvis aldrig se en match där favoritlaget var inblandat. En fanatikers främsta kännetecken är att han aldrig är ögonvittne när hans favoriter spelar, det betyder nämligen otur och jag känner åtskilliga AIK:are och Djurgårdare som aldrig sett sina favoriter spela just av det skälet.
   Vi hade här på tidningen en fullblodsdjurgårdare på telemottagningen som vägrade att ta emot referat från Djurgårdens matcher. Han låste in sig dagen före och började försiktigt att lyssna på radio och TV i mitten av nästkommande vecka.
   Dagens Göteborgskamrater är ett modernt uppbackat och marknadsfört lag med ett stabilt rykte som publikmagnet. Det finns dock knappast en enda äkta göteborgare i laget men såna detaljer tycks supportrarna inte fästa sig vid nu för tiden.
   Det finns å andra sidan inga djurgårdsbor i Djurgårdens fotbollslag heller så det är inte lätt att lista ut vad det är som binder fanatikerna vid sina speciella lag.
   "Änglarna" är alltså en främlingslegion till skillnad från "kamråtera" och "blåvitt" som vimlade av göteborgskt klingande förnamn som Kenny, Conny, Kent, Ralph, Dick osv.