De regerade i smuggelriket. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1977.09.04)

■■■ • Algoth Niska, • Atlas-Pelle, • Pund-Ville, • Prelaten, • Siden-Olle m.fl.
Vägen till Åland går genom spritsmugglarnas rike.
   Bland skären och öarna mellan Furusundsleden och havsbandet
lever ännu minnet av de äventyrliga åren mellan världskrigen. Många av de gamla smugglarkungarna bor fortfarande kvar som pensionärer och ännu 40 år efter de stora bedrifternas dagar, står det ett romantiskt skimmer över dem.
   Där går Lill-John säger folk och pekar på en lien mager karl i båtmössa, han var en av de största. 20.000 liter fick han i land en gång. Och här säger folk, här
ligger Gräskö, centrum för smugglingen. Uno Österman och hans bröder drog tullen vid näsan varenda natt.
   Här säger folk, det var här som Algoth Niska hoppade i spat från tullbåten och gömde sig hos en roslagsgumma.

Som frihetshjältar. . .

  Algoth
Niska, finländaren som blev 20- och 30-talets stora organisatörer av spritsmugglingen i svenska skärgårdsvatten, nämns i dag med samma respekt som frihetshjältar av Engelbrekts och Gustav Vasas kaliber.
   Flera orsaker samverkade till den stora spritsmugglingen mellan krigen. För det första fick vi Brattsystem och motbok och det var snubblande nära att vi fått totalförbud mot sprit vid den stora folkomröstningen 1922.
   För det andra rådde en
stor fattigdom i de baltiska staterna, där man hade gott om säd och potatis men ont om pengar. Att bränna sprit av säden och potatisen och sälja varan till Sverige illegalt, blev en kär födkrok för balterna. Reval och Riga blev de stora exporthamnarna.
   För det tredje var fiskarna i Stockholms skärgård pigga på
att tjäna pengar. Under första världskriget 1914-1918 hade man feta inkomster. Livsmedelsransoneringen gjorde att fiskare fick bra betalt för var enda strömmingsstjärt som de fick opp ur havet. Men när freden kom, sjönk efterfrågan och dessutom slog fisket slint. När det därför dök upp möjligheter att smuggla sprit och göra snabba förtjänster, ställde de flesta skärgårdsbor upp.

Orgnisatören

  Algoth
Niska organiserade smugglingen och många av skärgårns spritsmugglare var direkt kontrakterade av Niska, som hade högkvarter i sin sommarvilla på Norra Stavsudda.
   Andra bemärkta
figurer i hanteringen var Atlas-Pelle, Pund-Ville, Prelaten och Siden-Olle. Men Niska var den okrönte kungen, en oförfärad man som dessutom besatt en personlig charm och en viss andlig resning. Folk som minns sitt 30-tal kommer ihåg alla kvällar på Konserthuset när kapten Niska, elegant i smoking och röd nejlika i knapphålet, satt sin vanliga plats. Men i pausen ilade han på snabba fötter mot garderoben och försvann ut i kvällen till en väntande bil, som tog hon ut i skärgårn till väntande möten i natten.
   ─ Niska har en skuta på gång, sa folk som såg honom smita iväg.
   På officiellt håll fördömdes smugglingen som en moraliskt undermålig syssla och tidningarnas
ledarkribenter hötte med fingret åt skärgårdsborna och menade, att dessa borde besinna vilka sociala tragedier som spritfloden orsakade i landet.
   Men Niska svarade med en dikt som speglade hur han
såg på smugglingen. Han betraktade den som ett spännande äventyr och dessutom som en verksamhet som spred glädje i svenska hem:
   "Skummet yr
kring bogen och ögat stirrar och spejar.
    Söker ett vänligt glimmande ljus långt ut på havet.
    Där skall hon finnas nånstans, skutan med last.
    Ifrån lyckligt lottade länder, där vinet ger glädje
    och icke
ett brott som skall sonas likt mördarns och tjuvens.
    Se på det kallt! Tror någon
kristen själ att Hösterman nånsin
    känner ruelsens tagg med tusen litrar i ladan?
    Illa känner ni då,
fanatiker, skärgårdens söner".
   Ja, skärgårdens söner såg på kapten
Niska som en sorts Robin Hood som lockade dem på, äventyr och betalade furstligt för nöjet. Ja, jösses vad folk i skärgårn tjänade pengar, säger en av de, inblandade i dag. På 30-talet, när svenskarna i övrigt hade det knapert, hade varenda fiskarkäring piano t. o. m; i sjöbon!
   
När tullen kom
  
Niskafolkets smuggling skedde huvudsakligen efter två metoder, i torpeder eller med snabbgående racerbåtar, alltid några knop snabbare än tullens jakter. Med torpeder menades att
man buntade ihop spritdunkarna i ett slags flottar om 20 eller 30 dunkar, som fick flyta på vattnet i kraft av spritens  specifika vikt. Dunkarna hölls ofta samman av burar man spikade ihop av ribbor och bogserades efter vanliga fiskebåtar i sju knops fart. När tulljakten dök upp vid horisonten, fäste man små säckar med salt, som sänken vid torpeden, så att torpeden sjönk. När tullen försvunnit utom synhåll, flöt torpeden så småningom upp, därför att saltet smält i säckarna och transporten kunde fortsätta.
   Sprit som hämtades
från de estniska skutorna vid tolvmilsgränsen på detta sätt, gömdes ofta i lador och halmstackar på de smugglande skärgårsböndernas öar. Därifrån fördes den i land i små portioner så fort uppköpare från stan dök upp med sina bilar inne på fastlandet.
   Den
sprit som gick per racerbåt, fördes direkt från havsbandet in till de väntande bilarna på fastlandet. Niska höll sig med långa smala mahognyracers med stora chryslermotorer. Hela förskeppet var stuvningsutrymme för spriten, längst aktrut fanns det dog house för besättningen. Med full last var dessa racers goda för farter kring 35 knop, medan tullens 30-talsjakter gjorde max 20 - 22 knop.

Fast på grynnorna

  Mot de torpedbog
serande fiskebåtarna var tullbåtarna effektivare, men de blev lurade ändå, för skärgårdsgubbarna kunde sina vatten och gick igenom skärgårdar steniga att man måste vara född vid dem för att hitta. Tulljakter som försökte preja sådana transporter, fastnade ohjälpligt på grynnorna.    Tulltjänstemännen var sällan från trakten. Det ansågs i srgårn på den här tiden, som något skamligt att ta anställning vid tullen. En tullare vid t. ex. Furusund var därför aldrig från Furusund, utan från en helt annan del av landet. Ingen skärgårdsbo skulle drömma om att våga bli tullare på sin egen ort.
   En
annan bidragande orsak till att smugglingen fick en så helhjärtad anslutning från skärgårdsbefolkningen var att folk i skärgårn alltid varit vana att sig själva att skipa egen rättvisa och stifta egna oskrivna lagar. Sånt som var bestämt av myndighet i land, gällde inte alltid i skärgårdarna.

Estlans-Olle
  
Jag minns, när jag en gång på 60-talet satt och tittade på
TV tillsammans med en äldre skärgårdsbo och man på skärmen visade en av dessa evinnerliga raketstarter från Cape Caneveral.
   ─
Ho, sa gubben
, r det small, det såg ut som när Estlands-Olle miste ångmaskin!
   Vad han syftade var en händelse under första världkriget, när alla skärrdsböder tjänade pengar på att hugga kommissionsved. Det fanns ju inte oljeeldning på den tiden utan städerna var starkt beroende av ved och kol liksom även industrin. Bränslekommissionen uppmuntrade bönderna att hugga ved, som staplades i travar på varenda skärgårdsudde, för att under vår, sommar och höst hämtas av kommissionens pråmar.
   Men så var det en gubbe som upptäckte, att någon hade nallat ansenliga mängder ved ur hans travar. Och det visade sig att grannbönderna också förlorat ved. Någoon for omkring på nätterna och stal. En som kallades Estlands-Olle och hade en ångdriven bogserbåt och blev snart misstänkt. Han gick i tansporttrafik i skärrden och folk som hade ögona med sig, såg att han eldade pannan med ved. Och tidigt i gryningen
en marsdag hände det Estlands-Olles bogserare låg vid brygga  på västra sidan av Ornö i södra skärgårn. Olle hade varit nere och satt fyr under pannorna och gick just i land för att ta sig en kopp kaffe tills hans ångmaskin hade fått upp ångtrycket. Då skakades nejden av en öronbedövande skräll och Estlands-Olles ångmaskin, med panna och allt, for till väders rakt upp genom däcket. Skotet steg modiga femton-tjugo meter upp i luften, innan det rasade i sjön under mycket fräsand och bubblande.

Dynamit i vedträn
   ─
Någon, sa skärgårdsbon, jag ska inte säja vem, hade borrat hål i de översta vedträna på sin stapel och fyllt hålen med dynamit. Estlands-Olle har sedan dess aldrig mer synts till på trakten. Och veden fick vi ha i fred tills kommissionen hann komma och hämta'n.
   Så går det i skärgården när man skipar rättvisa. Skärgårdsbon tycker det är tjafs med polisanmälningar och slikt, det är bättre att lösa problemen själv utan inblandning av myndighet. 
   Detta berättat för att något belysa mentaliteten hos skärgårdsfolket. När Niska viftade med tusenlapparna, var det ingen som hade några moraliska betänkligheter. Lura tullen och tjäna pengar, det klingade som musik i fiskaröron. 
   Hur stor omfattningen av spritsmugglingen var i liter och pengar uttryckt, ingen som egentligen vet. Men vissa siffror talar sitt tydliga språk. 1928 exporterades från en sådan hamn som Danzig 7 milj. 150.000 liter, till den här sidan Östersjön. Från Kiel utskeppades samma år 2 milj 324.000 liter.
Det berättas, att en enda skuta, kunde frakta 480.000 liter.

13 miljoner liter 
  
Några siffror på hur mycket som samma år skeppades från de baltiska hamnarna, till Sverige, finns inte, men man kan tryggt utgå från att drygt 13 miljoner liter nådde Sverige över Östersjön under året. Och hur mycket av detta kom tullen på? Jo, det vet man exakt, det var 13.000 liter, alltså omkring en promille!
   Ändå hade tullen god hjälp av smugglarkungarna själva, ty de kunde aldrig hålla sams utan tipsade tull och polis om varandras importer. Siden-Olle ansågs ha angivit ett flertal av sina kolleger och hotades av märkning. Men Algoth Niska, som hade den största marknadsandelen, ville inte tro att Siden-Olle kunde vara så lumpen som det sades i smugglarkretsar och satte honom på prov. Han lät Siden-Olle veta att han klockan 01.00-02.30 den och den kvällen, skulle gå Furusundsleden söder ut med så och så många tusen liter. Jodå, Niska brandades av Siden-Olle.
   Mitt i natten gled tullen upp med släckta lanternor långsides med Niskas båt. Smugglarkungen hade inget annat val än att hoppa i sjön och crawla mot land i skydd av mörkret. Han har berättat om händelsen i sina memoarer. Han kravlade i land på en holme där det lyste i ett stugfönster. En rar liten roslagsgumma öppnade och Niska berättade öppet för henne om sitt äventyr. Gummans välvilja formligen strömmade mot honom. "Hinte ä de väl kapten  Niska?" viskade hon och hennes ögon hängde nästan förhoppningsfullt vid hans läppar. "Jo, det är det nog", sa Niska. "Erri Gud, trodde jag inte de", flämtade gumman och bjöd på kaffe och konjak och varma kläder efter simturen.

Kritiskt igen
  
I början av 30-talet var det kritiskt för Niska igen. Till saken hörde ju att Niska inte bara smugglade på Sverige, han ledde spritsmugglingen till Finland också. Den finska polisen begärde honom efterlyst och fick handräckning av den svenska polisen som tog honom mitt på en gata i Stockholm och satte honom på finlandsbåten tillsammans med två väktare, för leverans till Helsingfors. De båda konstaplarna satt i korridoren utanför Niskas hytt och vek inte från platsen. Niska tyckte det var synd om dem. Kunde, han inte få bjuda på en liten supé för att fördriva tiden? Jo, det hade poliserna ingenting mot. Det blev en mycket fuktig tillställning och när Niska genom hyttventilen, konstaterat att man nått en viss position i  åländska skärgården, förebar han illamående och krävde att få gå på toaletten. När poliserna eskorterade  honom dit på vingliga ben, gjorde Niska plötsligt något oväntat. Mitt i trappan upp till däck vände han sej om, gav konstaplarna varsin spark så att de tumlade ner på durken. Niska tog sig blixtsnabbt upp på däck, kastade sig över relingen och sam mot en holme intill farleden. Från häktet i Stockholm hade han i hylsan till sin reservoarpenna smugglat ut ett meddelande till sina åländska vänner att vänta honom just denna nattliga timme just vid detta ensliga skär. Men meddelandet hade tydligen kommit på avvägar, för inga ålänningar dök upp. Finlandsbåten slog back i maskin, konstaplarna vinglade iland och finkammade ön medan Niska låg och tryckte i ett buskage. Till slut tröttnade finlandsbåtens kapten på att vänta och stävade vidare, lämnande både Niska och poliserna på skäret. I gryningen kom åländsk polis ut med spårhundar och Niska greps.

Flera lycksökare
  
Men han var snart ute igen och smuggelaffärerna fortsatte som förut. Niskas framgångar lockade allt fler lycksökare att etablera sig i branschen. En och annan estnisk kapten nöjde sig inte längre med att ligga vid tremilsgränsen och göra spritaffärer med Niska och hans smugglande fiskargubbar, de bestämde sig för att köra raka vägen in till fastlandet med spriten och sälja den utan mellanhänder. Stockholms-Tidningen för den 30 november 1929 berättar om en sån: Rubriken på tre rader löd:
JULSPRITEN TILL STOCKHOLM HAMNADE HOS TULLEN, Storsmugglaren med tusenlapparna fast med 5.000 liter.
STORSMUGGLAREN KOLK FRÅN ESTLAND GRIPEN NÄRA DALARÖ.

Tullkapet
  
Det är Dalarö tulljakt med kustvakten, Westerberg som chef ombord, som har äran av det lyckade kapet. Jakten låg vid 5-tiden på torsdagskvällen och kryssade i Järnholmssundet fem sjömil utanför Dalarö, (just norr om Utös nordspets), då man plötsligt tyckte sig se en mörk, skugga glida fram övervattnet
i riktning mot Orö. Den skuggan var heldäckade motorbåten Lüs av Reval med dunkarnas mångfald ombord. Smugglarbåten gick med släckta lanternor och
det var praktiskt taget kolsvart till sjöss, men snart var den fångad i ljuskäglan från tulljaktens strålkastare. Och så började kapplöpningen över vattnet. Lüs, som  hade 5.000 liter sprit ombord, orkade inte med mer än 8 knop, men tulljakten gjorde 11 och snart sköts prejskott på 20 meters håll. Lüs ropades an:
   ─ Vart ska ni hän?
   ─ Till Stockholm.
   ─ Vad har ni för last?
   ─ Sprit. Tackar!
   Och så var den saken klar. Något motstånd brydde sig inte smugglarna om. Tullmännen var lika många, men de senare hade eldvapen ombord mot smugglarnas slidknivar. Och så var för övrigt Kolk själv så gott som redlöst berusad och hade vrickat en fot, sa han åtminstone.
   Och så tog man Lüs på släp och smugglarna isolerades ombord på tulljakten efter vederbörlig presentation. Det var Kolk själv, men "inte var han chef ombord, bara vanlig matros . . ." Befälhavaren till namnet hette Ingermann och maskinskötaren, en ung pojke med trevligt utseende hette Leander. De var
alla från Estland och föredrog att tala finska. Men på jakten fanns det tolk ombord. . . Skeppspapperen visade att Lüs i juni i år inköptes i Reval för 50.000 finska mark. I fortsättningen får man förmoda att herr Kolk återgick till att handla med Niska i stället för att föröka smuggla själv.

"En stor personlighet"
  Tull-Nisse, numera avliden, då en färgstark profil vid tullen i Stockholm brukade säja:
   ─ Niska var ett snille, en stor personlighet. Den satt man på krogen med på dagarna och jagade på nätterna, han gav tillvaron i skärgårn en viss spänning.
   Mot slutet av 30-talet avtog spritsmugglingen i Stockholms skärgård nästan lika fort som den uppstått strax efter första världskriget.
    En starkt bidragande orsak var att generaltulldirektören Nils Wohlin inspirerade den svenska regeringen att sluta ett handelsavtal med Estland som innebar att svenska staten legalt köpte upp all Estnisk sprit, som eljest skulle ha smugglats. Gubbarna i skärgårn kunde lägga av, staten tog över smugglandet.
   Dessutom utbröt det krig i världen. De estniska bönderna fick annat att tänka på än att ligga på sjön med sina skutor. Och de svenska skärgårdsfiskarna fick goda inkomster igen. Vi fick livsmedelsransonering precis som förra kriget och precis som då fick fiskarna bra betalt för varenda strömmingsstjärt.
Och pianona klinkade i sjöbodarna.