Vi måste ge vika för limerickterrorn! 
     nr 7 1972             
■■■ Nu orkar jag inte längre. I åratal har jag envist avböjt när svenska män och kvinnor läst upp sina limerickar i min telefon och propsat på publicering.
■  Har dom inte ringt till tidningen, så har dom ringt till bostaden. Jag minns en herre frän Västerås som övertalade min hustru att jag måste komma till telefonen trots att jag hade hongkong och 39,9 graders feber. Det gällde något störtviktigt, sa han. När jag på svaga ben nådde apparaten, framförde mannen följande budskap:
    Det var en herre i Flöten 
    som gav sin käring på nöten
    En lördag han slog så gumman hon dog 
    Då kom polisen och snöt’en,
    — Var inte den rolig? sa mannen.
    — Inte särskilt, rosslade jag, misshandel varav döden följer blir inte skojigare för att det sker på vers.
    — Ja men. . . sa mannen.
    — Förresten, sa jag, var ligger Flöten?
    — Ni har ingen humor, fräste mannen.
    — Nej, jag har 39,9, sa jag.
    En annan man från Hudiksvall vill jag minnas, ringde mitt i middagen och skrek i luren:
    Det var en dräng i Julita 
    som skulle gå ut och skita.
    — Tack, avbröt jag, vi har just kommit till varmrätten och jag är lite rädd om aptiten.
    — Ska ni inte höra fortsättningen?
    — Nej tack, sa jag artigt, låt det bli en sak mellan er och renhållningsverket.
    — Ni har ingen humor, sa mannen och la på luren.
    En resande i plastvaror steg fram till mitt bord på stadshotellet i Vetlanda, bockade artigt och bad att få deklamera följande:
    En spriskassörska i Falun
    gav gästerna snapsar för stora
    Krögarn han sa:
    Det gick ej bra
    På var gäst jag en tia förlora
    — Vore inte den nånting för SE? sade mannen.
    — Mora, sa jag.
    — Att vad då, sa mannen och knep ihop ögonen.
    — “Snapsar stora” och “tia förlora” rimmar ju inte på Falun, utan på Mora eller eventuellt Nora.
    — Men det hände ju för fan i Falun! sa mannen och såg kränkt ut.
■  Det tog tio minuter att förklara för honom att hans vers inte hörde till sånt som tidningarna slåss om att få publicera. När jag i kvällens sena timme lämnade matsalen stod han och vaggade i foajén efter att ha styrkt sej ytterligare i baren. Just när jag gick uppför trappan spottade han efter mej och sa:
    — Mora. . . tvi fan!
    I åratal har jag alltså värjt mej mot limerickterrorn. Men nu är det väl bäst att släppa fram ett par limerickar så att inte trycket spränger alla fördämningar. En fru i Rejmyre har skickat mej en hel hög. En låter så här:
    En störtskön flicka i Dalom
    filmanbud fick, och de va tal om
    att denna stumpa
    skulle visa sin rumpa
    Men mamma sa: “Förkyl dej inte, ta en sjal om”
    Åjavars, fast den sista raden var nog i längsta laget för att få godkänt i Svenska Limerickförbundet eller vad organisationen nu kan heta. (För det är klart att denna mäktiga armé av svenska limerickpoeter måste, ha en förening nånstans.)
    En annan Rejmyrespecialitet är denna:
    De va en flicka i Stråssa 
    som jämt på bakelser frossa
    Hon kommit på helt smart 
    Ju tyngre jag är, så klart
    jag lättare hjärtan kan krossa.
    Värre verser har jag hört i luren.
    På 40-talet var detta limerickförfattande något av en epidemi i riket. På den landsortstidning, där jag då tjänstgjorde, uppvaktades vi dagligen av limerickpoeter. Det var emellertid bara en som lyckades höja limerickandet till en något så när konstnärlig nivå. Han hade signaturen “Vacker Tass” och har vid det här laget lämnat detta jordiska. Han var gjutare i Vintrosa och rimmade på fritid. En av hans mera begåvade verser lät så här:
    En tuggummituggande fröken
    jag mötte därborta i kröken
    Åt henne jag sa, att gummi är bra
   “Men då ska det fantamej sitta på löken.”
    En herre i Stockholm berättar om ett annat fenomen i samtiden, den s.k. vårdkrisen. Han var i England med sin hustru i somras, varvid hustrun fick så ont i ryggen att man måste bädda hennes halva av bilen och föra henne hem i vågrätt läge. Hemma i Stockholm sa familjens husläkare:
    — Oj då, här måste bli ögonblicklig remiss till Mörby lasarett!
    Två dagar senare ringde Mörby lasarett till fruns man. Dagen var den 7 juli, Mörby sa:
    — Vi har en remiss på er hustru här. Kan hon komma hit den 25 februari kl. 15.00?
    — Det är ju långt in på nästa år! sa mannen. Skojar ni?
    — Nej, vi skojar inte. Ska ni ha tiden eller inte?
    — Jo, mannen fick väl ta tiden då.
    Sen la mannen på alla kol han kunde för att få in sin ryggsjuka hustru tidigare. Ett par kotor i ryggraden hade glidit isär och ischiasnerven hade kommit i kläm. Hennes smärtor var stora. Men alla försök var förgäves. Desto gladare blev hon, när hon i början av december 1971 fick ännu en påringning från Mörby lasarett som sa:
    — Vi har en tid här den 25 februari 1972 klockan 15,00. . . kan ni komma tidigare?
    — Ojaaaa! jublade frun.
    — Bra, ska vi säja den 25 februari klockan 14.30?
    Det var inget skoj den gången heller.
    Slutligen ringde en herre från Hökarängen och undrade om jag visste huruvida den s.k. “ångerveckan” gäller även för postorderköp? Han hade nämligen beställt en slalomstörthjälm åt sin grabb hos en postorderfirma i Norrland. När han löste ut paketet från posten, blev han dock fundersam. Ty utanpå stod det med stora bokstäver: AKTAS FÖR STÖTAR!
    — Jag har inte öppnat paketet än, sa mannen. Jag funderar på att skicka störthjälmen i retur.


    Har ni hört den här?
    Hyrestvisterna blir allt tätare i storstadsregionerna. Häromdagen inringdes detta aktuella replikskifte till Mummel:
        Hyresvärden ringde upp hyresgästen på tre trappor och gnällde:
        — Ni kommer alltid fjorton dar för sent med hyran, de är åtminstone femte eller sjätte gången det upprepas. Har man så dåliga     affärer att man inte kan betala sin hyra i tid, så ska man inte ta en så dyr lägenhet!
        — Coola ner'e, sa hyresgästen. Har man så taskiga affärer att man inte kan vänta några dar på hyran, så ska man inte köpa sej ett så     dyrt hyreshus!