nr 39 1973
■■■
Unge svenske man!
När du har fått ett av de 100.000 nya jobb som den nya
regeringen lovat eller något av de 30.000 nya jobb som den förra
regeringen tror ska bli en naturlig följd av konjunkturerna, då
väntar dej en sällsam upplevelse — personalfesten!
Den svenska personalfesten kommer du inte undan, den har vuxit
sej till en stark tradition från Håtunaleken fram till våra dagar.
Så här går den till.
Kl. 19.30 samlas firmans
anställda i en iskall källarlokal där man ställt ut spelbord med
pappersdukar och hängt serpentiner över vattenledningsrören.
Lokalen är på sin höjd lämpad för att förvara potatis i, men
kallas för gillesstuga. Alla är finklädda och lite rosiga i
nyllet, man har tagit sej en jäkel innan man gick hemifrån för att
komma i form.
Kl. 19.40 anländer firmans två
skönheter, fröken Söder på bokföringen och fröken Andersson i
kassan. Fröken Söder betraktar fröken Anderssons klänning och
säjer:
“Älskling, en sån vansinnigt stilig sak, det tyckte jag redan
första gången jag såg den för fem år sen.”
Fröken Andersson svarar lika hjärtligt:
“Älskling, så fräsch du är i håret, de här nya
schamponeringsmedlen åstadkommer ju underverk i de mest hopplösa
fall!”
Kl. 19.50 har alla fått varsin
drink, dvs. ett glas renat med lime juice i. Roliga Rulle, firmans
rolighetsminister, går runt och pekar på kamraternas vita
nylonskjortor och säjer: Du, finns den där skjortan i vitt också?
Kl. 19.55 kommer chefen, som du
knappt känner än. Han hälsar på alla. Du bockar artigt och säjer
“Berglund”.
— Aha, säjer chefen, den nye på lagret. Välkommmen i vårt
muntra lag. Jag heter Fjernhage.
Kl. 20.00 kommer
placeringshumorn. Till damerna utdelas muttrar i olika storlekar.
Till herrarna utdelas skruvar i olika storlekar. Herrarna går sen
omkring och provar sina skruvar i damernas muttrar. Stor munterhet
uppstår. Det är en Freud att leva,
Kl. 21.00 blir det smör, ost och
sill, mellanbira och nubbe. Direktör Fjernhage får varma applåder
när han föreslår att vi unisont ska sjunga “Min lilla lön den
räcker inte till”. Det har han föreslagit sen 1948.
Kl. 21.15 kommer halvan. Sedan
kommer tersen och Roliga Rulle tar upp “Det var i vår ungdoms
fagraste vår, vi drack varandra till och vi sade gutår ...”. Just
där spänner han ögonen i dej som är ny och skrålar: “...och alla
så dricker vi nu Berglund till ...”. Det är då meningen att du ska
sjunga solo. Du ska fatta ditt glas samt rossla fram “Och
Berglund, han säjer inte nej där till”. Därpå sväljer alla en
klunk renat och skriker åter igen för gurglande strupar att “det
var i vår ungdoms fagraste vår och att alla så dricka vi nu
Fjernhage till”.
Kl. 21.30 Roliga Rulle, som har
tumme med den förhyrda servitrisen och fått en krök extra, sätter
igång med “Lambo”, en nubbevisa som tar 23 minuter därför att även
här hör det till att var och en ska tömma ett glas i botten.
Kl. 22.00 kommer glassen och
madeiran. Eftersom alla nu fått en förfärlig massa brännvin verkar
madeiran som den avgörande snytingen. Alla blir simmiga på ögonen
och fnittrar och gråter åt ingenting. Chefen räcker dej en kladdig
näve tvärs över bordet och anförtror dej att han heter Pålle. Han
säjer sej även misstänka att han är äldst. Eftersom han är 54 år,
vithårig och ganska rundmagad medan du själv är 23, är det en
ganska riktig iakttagelse. Du räcker fram tassen och säjer:
“Tosse, ska du ha.” Chefen säjer då, att man inte ska vara formell
i dagens samhälle. “Det är bättre att vara du, det går lättare att
skälla då.”
Kl. 22.30 är personalfesten inne
i sin svåraste fas, dvs. kaffe, konix och Svarte Rudolf.
Efter tio personalfester kommer du att hata allsång i
allmänhet och Svarte Rudolf i synnerhet. Inte nog med att man ska
koppla armkrok med de svettiga gummorna på lagret, man ska sjunga
också, och Svarte Rudolf är den omöjligaste visa som finns. Det är
inget fel på texten, och inte på melodin. Men text och melodi har
aldrig stämt överens. Står det i Karlfeldts text, att denne Rudolf
“drömmer om flickornas kransar
om svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid Samoamånens sken”
så ska man väl sjunga så. Men eftersom text och melodi inte
klaffar får man i stället sjunga:
“Och svävande bru-hu-na ben
på stranden av blå-hå-a slätter
vid Samoamå-hå-nens sken.”
Det är lika illa i andra versen, där Svarte Rudolf böjer
“kru-hu-llig hjässa en afton i ne-he-gerbyn” och i sista versen
har han kommit så långt att flickan “suckar och vi-hin-den svarar
från Å-hå lands jäsande hav”.
Kl. 23.40 är dansen i gång.
Roliga Rulle sköter bandspelaren, och eftersom han har
kontaktsvårigheter skriker han alltid ut, att “Nu er'e damernas
tjyv”. Direktör Fjernhage har fått av sej i skjortärmarna och
bryter arm med Ludvigsson på transportavdelningen. Fjernhage
brukar få vinna och han säjer alltid efteråt: “Jo'ru, en annan
jobbade på verkstadsgolvet när man var ung. Jävla va man slet.
4:20 i timmen. Men stark blev man. . .”
Kl. 23.50 har du fått ihop'et med
fröken Söder på bokföringen, och eftersom du dels börjar bli lite
rund under fötterna och lite disig i blicken, och dels fått smak
för erotik, så har du just föreslagit att fröken Söder och du ska
dra er tillbaka. Då kommer direktör Fjernhage och bryter fröken
Söder mot golvet i en tango. “Får jag bli din tangokavaljer, blott
för någon timme. . .” sjunger Fjernhage med sprucken stämma i
fröken Söders öra.
Du gör tafatta försök att påminna fröken Söder om er
överenskommelse. Men den fala flickan tittar oförstående på dej.
Och chefen sluddrar barskt:
— Lägg sej inte i det här, herr Berglund.
— Skit på're, gubbe, säjer du.
Sen är du tvungen att hugga tag i ett vattenledningsrör för
att inte tappa balansen. En sista blick över lokalen säjer dej,
att festen är slut. Roliga Rulle har somnat över bandspelaren.
Fröken Andersson i kassan sitter något rufsig och plockar
serpentinbitar ur håret. Hon väntar på sin kavaljer för kvällen,
Ludvigsson på transport. Han är på muggen och kräks.
I morgon möts ni igen, rödögda och generade. Och någon säjer
som vanligt: “Vi har i alla fall roligt på våra fester. . .”
Unge man, efter 35 år i företaget har du upplevt 70 sådana
fester. Då får du medalj. Ärligt förtjänt.
