nr 45 1966
•••
Det finns folk som alltid måste prata på tåg. Dom finns på lokaltåget
Jakobsberg—Stockholm, dom finns på Orientexpressen, dom finns på
sträckan Paris—Lyon. Men värst är dom på Nordpilen mellan
Stockholm och Kiruna.
• Vi har åkt hela natten och nu börjar det gry över de västerbottniska
hedarna. Vi har passerat Jörn 1002 km från Stockholm, 261 meter över
havet och solen färgar talltopparna purpurröda så att de lyser som
fyrar ute på myrarna. Här och där far en ensamt blinkande lagårdslampa
förbi. Bakom frostiga köksfönster sitter små barn i pyjamas och
dricker choklad innan dom ska till skolan. Vi dundrar förbi pinglande
obevakade järnvägsövergångar. Vid Myrheden ser vi den första snön
som ett tunt puder i ljungen. Det är tio grader kallt ute men Byske
älv rinner strid och obunden ännu. Vid Åby älv betar en renflock på
stranden.
Då sätter han igång, den lille fete med
glasögonen, han som har sovit bakom ett Aftonblad sen Bollnäs.
Offret är en herre som sovit bakom Dala-Demokraten sen Ånge.
— Vore synd att påstå att man är utvilad,
säjer Aftonbladet. Fan att dom inte kan sätta in sovvagnar så det räcker.
— Mmm, säjer Dala-Demokraten.
— Det borde det här förbannade folkhemmet
ha råd med, så mycket som Sträng plockar av'en vartenda år.
— Mmmm.
— Men service tycks det vara lögn i
helsicke att få i det här landet, titta bara på restaurangvagnen. Rödvinet
är kallt som is men kaffet är hett så man bränner sej, 98 grader!
Dala-Demokraten retirerar ut på toaletten och
Aftonbladet kastar sej över en som har snusat bakom Expressen sen Gävle:
— Synd å påstå att man är utvilad, säjer
Aftonbladet.
— Jaså, jag har sovit som en stock, säjer
Expressen.
— Men är det inte fan ändå, säjer
Aftonbladet, att dom inte kan sätta in sovvagnar så alla får liggplats.
Vad får vi egentligen för skattepengarna?
— Nja, säjer Expressen, jag tycker vi har
det ganska bra i det här landet.
— Men servicen är bara skräp, vidhåller
Aftonbladet. Titta bara på kafévagnen här framme. Iskallt rödvin
och kaffe som är odrickbart. . .
• Expressen viker ihop Expressen och flyr sällskapet.
Aftonbladet spejar runt i kupén efter nästa offer. Det blir en dam
som trots den tidiga timmen redan är i farten med strumpstickorna.
— Synd att påstå att man är utvilad, säjer
Aftonbladet.
— Jaså inte det? säjer damen artigt.
— Ere inte konstigt, att ju mer pengar som
Sträng tar för en, desto sämre service får man. Bara en sån sak
som att dom inte kan sätta in sovvagnar så att alla får plats å
ligga, är inte det fan?
— Ja kanske det, säjer damen och stickar
allt ivrigare.
— Å restaurangvagnarna, det som ska vara
kallt är varmt och tvärtom. . .
— Javisst ja, säjer damen med stickorna och
reser sej desperat. Dom kanske har öppnat nu så man kan få sej en
kopp kaffe. . .
• Aftonbladet borrar plötsligt blicken i ens egen
person. Med isande skräckkänslor inser man att man är hans nästa
offer. Jo då. Han kommer vacklande gången fram, slår sej ner och börjar.
— Det vore synd att påstå att man. . .
— Tyst.
— .
. .är utvilad. . .
— Tyst karl!
Aftonbladet tittar på en med oförställd förvåning.
Men han vill inte ge upp utan vidare. . .
— Jag menar att som tiderna är så borde
man kunna kräva.
— Håller du inte klaffen så åker du på
en smäll!
— Å ja, ta inte i så förfärligt, jag tänkte
ju ba . . .
— Ett ord till och ni får vattenkaraffen i
huvet!
Aftonbladet är krossat. Med huvudet tungt
nedborrat mellan skulderbladen lufsar han i väg, ljudligt suckande.
Kupédörren slår igen om honom och en äldre herre reser sej, fattar
min hand och säjer:
— Tack, det kändes så skönt!
Det sista vi ser av Aftonbladet är när han
kliver av i Boden. En liten tunn mager kvinna möter honom.
Uppenbarligen hans hustru. Medan de stegar i väg mot väntsalen hör
vi honom säja:
— Det vore synd att påstå att man är
utvilad, så mycket som man betalar i skatt så borde man. . .
Ett snälltåg drar en suck av lättnad.
Knepen att stoppa tågpratarna är många. Det
här var kanske en onödigt brysk metod. Det finns andra.
• Man kan spela norrlänning och bara svara »jo»
på allting.
• Man kan svara med teckenspråket och med åtbörder förklara
att man är stum.
• En gång på 50-talet oskadliggjorde vi en tågpratare
genom att dra en papperskasse över huvudet på honom.
• Man kan tigande överräcka en lapp där det står:
Kom inte nära mig, jag har paratyfus!
Alla sätt är bra utom de tråkiga.
Har ni hört den här?
Prins Bertil drog den när han tacktalade på greve Karl Johan
Bernadottes 50-årsmiddag på Strand häromveckan.
Det var en man i en norrländsk småstad som i
många år uppvaktades av en nykterhetsförening som ville att han
skulle söka medlemskap. Och så småningom föll han till föga och
gick in. Då vaknade även stadens vegetariska förening till liv och
började uppvakta mannen, den också. Men då tyckte mannen att det
gick för långt. Han sa:
— Fan, ska man börja äta i smyg också!