nr 19 1970
■■■
Det låg i luften hela våren. På den lilla Örebrotidningens redaktion tickade teleprintern flitigare än någonsin under fem års krig. Det var referaten av kapplöpningen mot Berlin som kom, Patton och Montgomery från väster, Rokossosrskij från öster.
■ Örebro
var ännu ett åomflutet Wadköping. Erik Rosenbergs kanadensiska gäss
snattrade i Svartån, nedanför Slottet och på avsatsen mellan vallgraven och
slottsmurarna hängde landshövdingskan Aline Hasselroth ut tvätten till tork. Landshövdingen själv motionerade sina
små feta hundar på grusgångarna kring Strömparterren. Den gamle
mannen med de vita hängmustascherna hade fullt sjå med att ömsom lyfta
på homburgerhatten för de av stadens invånare som bockade och ömsom ropa
“Fy” varje gång nån av de båda feta mopsarna slök en tulpan ur trädgårdsmästare Knutssons rabatter.
ÖVER Hamnplan, där Örebro III låg vid kaj och smårykte med
skorstenen. kom skalden harald forss som då fortfarande stavade med
små bokstäver. Det glesa skaldehåret fladdrade för majvinden under den vidbrättade hatten.
I den blankslitna portföljen låg åtta ex av hans senaste diktsamling “Bort över havets
långa smärta”. Vi hade skrivit den på Kurirens redaktion kring in flaska
“Hoppa högt” och en gammal Royal med trasigt färgband och fönsterrutor
på sidorna. harald dikterade och jag skrev. Och nu sålde han böckerna
från eget förlag.
DOM SÄJER sa harald, att det är bara en fråga om timmar nu.
Rokossovskij lär ha gått över Wartafloden. . .
— Ja, sa jag, det är väl fråga om
Oder nu. Häng me opp på redaktion och titta på printern . . .
— Nja. sa skalden tveksamt, är Oscar där?
— Ja än sen då?
— Nja.
OSCAR, det var Oscar Hällvik, redaktionssekreteraren. Han gillade inte skalden harald forss
något vidare, ty skalden ansågs ha ett kommunistiskt förflutet. Skalden hade ju varit
affischklistrare för kommunisterna under 30-talet. Stans poliskår under ledning av
konstapel Gullberg var honom alltid i hälarna, men harald forss var
inte bara skald, han var dessutom en utmärkt sprinter. en av de bästa
i IF Start. Han sprang ifrån alla plattfotade poliser utan vidare,
lurade in dem festliga hetsjakter genom Älvtomtas kolonistugor och hade fräckheten att
då och då sticka upp huvudet bakom krusbärsbuskarna, vifta med
affischrullen och skrika: Tittta konstapeln, här är jag!
MEN ACK, detta var ju 15 år sen. Även redaktionssekreterare glömmer,
Harald följde
med opp. Hela redaktionen stod kring printern och inte bara redaktionen
för resten utan alla andra gubbar i kåken. Partidistriktets Otto
Hellqvist, hans påläggskalv Harald Aronsson och så var det Nicklasson
från Handelsarbetarförbundet, Holger Lundberg från Lantarbetarna,
Johnny Holberg från SSU och Folke Allard från Fackliga Central.
— Hurra, skrek Hällvik ur klungan kring
printern. Rokossovskij har gått över Oder!
I det samma fick han syn på skalden.
— Va fan gör den där kommunistdåren här? skrek
Hällvik.
SKALDEN tog ett tangosteg framåt och ett tangosteg
bakåt, ty sådan var hans plastik, formade sin sensibla poethand till en
tratt kring munnen och ropade:
— Broder Oscar, broder Oscar. . . vi ska talas
vid när Rokossovskij står vid Svartån!
■ Jag har tänkt
på den där repliken ibland. På sätt och vis förebådade den
slutet på idyllen, slutet på den tid när Wadköping tilläts
vara rätt och slätt Wadköping. Kanske skulle vi inte uppleva att Rokossovskij
bokstavligen trängde fram till Svartån, men vi anade liksom att en ny tid
randades, när Wadköping inte kunde vara bara Wadköping och Jönköping inte
bara Jönköping och Norrköping inte bara Norrköping. Lite diffust ante det
oss att efter krigets isolering skulle komma en tid när alla städer
blev städer i världen.
FREDEN kom ett par dagar senare. Norrmän och danskar som vistats i stan i tusental fyllde
Storgatan och tågade fram på åtta led kolonn och sjöng “Ja, vi
elsker” och “Der er et yndigt land”. Vi lite mer reserverade svenskar anslöt i kön och trallade med så gott vi kunde. Vi gick till Strömpis och sjöng utanför fönstren, vi gick till
Frimurarlogen och sjöng, fast där kom Birger Ståhl som var krögare, ut och undrade
vad det var för ett helvetes liv. Då gick vi över till Grand
på Järntorget och sjöng för alla groggfarbröderna på verandan.
En del av oss gick in på Grand. Det var fullspikat till sista bordet och
dans. Alla firade freden med att vara ordentligt på kanelen.
ORKESTERN återvände efter att ha fått sej
en pauskrök ute hos krögare Berglund, och det var på tiden för människorna var danslystna. Men
orkestern spelade upp ‘‘Ja vi elsker” och hela krogen stod
upp, alla utom en av stadens sportredaktörer som bjöd upp en ung
dam till dans. Dom dansade ut i en svepande tango till den norska
nationalsången och hovmästaren gamle Gystaf fick omedelbar känning
av blodtrycket. Han rusade ut på golvet för att stoppa den pinsamma tangon, men sportredaktörens
blonda moatjé, som också, var på trycket, spände ögonen i Gystaf, satte händerna i
sidorna och skrek:
— Vafan, får man inte dansa tango? Vi
lever ju i ett fritt Europa för fan!
FÖR MEJ är det i all sin töntighet det starkaste minnet av
freden, två ensamma människor på ett ödsligt kroggolv som
dansar tango till ‘‘Ja vi elsker”.
Ack ja.
