nr 45 1962
••• Det här med flygvärdinnor har börjat intressera mej. Att flyga omkring i Europa är att vara i händerna på flygvärdinnor. Det finns
raska små flygvärdinnor, för vilka service är ett evangelium. Och det finns
ladylika uniformerade skönheter som visserligen skaffar en ask tändstickor när man ber om det, men behandlar en som om man gett dem skamliga förslag.
Är det så att ni ska ut och flyga under den närmaste tiden då har ni med all säkerhet en viss nytta av den här lilla orienteringen.
SAS-värdinnan hör till de bäst klädda och snyggast
makeupade, en lätt sofistikerad tjänsteande
även om Flickorna i Småland, såväl Sussilull som Sussilo, stundom brukar lysa
fram. Kommer man söderifrån med italienska eller franska flygbolag och byter till SAS så slår det en plötsligt hur svensk hon ser ut, så svensk att man får en plötslig
ingivelse att ropa på blåbärssoppa och fråga hur många man har före sej
i Mångsbodarna.
Den svenska flygvärdinnan är alltid blond, fräsch och sval. Enda
sättet att bringa henne ur fattning och få henne lite röd i ansiktet, är att betala en limpa
Chesterfield med två grabbnävar isländska kopparslantar. Jag har gjort det en gång så jag vet.
Den franska flygvärdinnan som serverar kaffe på Air France är så kokett att man blir ängslig för hennes framtid. När hon mannekängar sig fram
i mittgången fullt upptagen av att visa hur pass chic hon är, grips man av fruktan för att hon inte upptäcker när gången är slut
utan traskar rakt ut genom trappan därbak i Caravellen och sällar sej till dom andra änglarna.
Hon säjer Bon jour och talar franska till alla människor. Hon kan inte fatta att det finns människor på denna jord som inte förstår att kostar en whisky deux cent cinquante francs så kostar
den 250 francs. Det vill säja det gör den inte heller för den kostar två och femtio. Men
devalveringen av francsen har också gått Air France’s små förtjusande mannekänger spårlöst förbi.
Aeroflot är ett flygbolag som man kommer i kontakt med när man flyger i Sovjet. Ett tips i all korthet: Hela besättningen är lika orakad. Den som har
silkesstrumpor stickande fram nedtill är flygvärdinnan. Hon säjer kamrat till alla men är
i grund och botten inte särskilt kamratlig.
Iberia heter det spanska trafikflyget. Mellan Malaga och Madrid var vi
i händerna på en tös som var söt och rar på många vis men när hon grep
mikrofonen och sa: Ladies and gentlemen, we are now going to land in Madrid, will you please fasten . . . osv., så lät det tyvärr som om hon glömt ta
kastanjetterna ur munnen. Senare märkte vi att det var ett utmärkande drag även för andra spanska flygvärdinnor. Hur kan erotik uppstå i ett land som detta? Att sitta på en bänk och viska med en spanjorska måtte väl vara ungefär lika stämningsfullt som att hångla med en kornknarr. Hur bar sej Svarte Rudolf och Fritjof Andersson åt? Dom var väl
förstås som många andra svenskar i Spanien så fulla att dom inte märkte något.
De brittiska luftfartsmyndigheterna skulle i sin tur vinna en del på att skicka sina flygvärdinnor på en
makeupkurs. En kinona som tjänstgjorde på BEA-planet mellan Rom och Malta såg ut som om hon i en luftgrop hade stått på öronen i sin
beautybox. Ska man måla munnen knallröd, vilket inte lär vara vidare modernt,
så ska man väl iallafall sluta där munnen slutar? Vad vet jag? Jag vet bara att den här såg ut som om hon höll på att gnaga ur det sista ur en
stor klyfta röd melon utan att hålla fast den med händerna.
Och så en sak till. Ska ni underrätta engelska flygvärdinnor
om att ni inte vill ha te, gör det skonsamt. Annars tappar dom både brickan och fattningen.
Air-India är ett spännande bolag att flyga
med. Jag har personligen sett hur en brittisk kolonialöverste ryckte en mörkhyad skönhet i kjolarna och bad
om en whisky. Han fick ingen, för det var piloten.
Swiss-Air fungerar som en klocka och det bör ni tänka på. Kommer inte flygvärdinnan när ni ropar, så sätt er och låt som ett gökur som råkat
i olag (Ko-ko-koo, Koo-ko-ko-ko-ko-ko-ko-koo t. ex.) så kommer dom
knatande på stubben.
KLM är ett holländskt flygbolag. Det är därför alla flygvärdinnor ser ut som
Juliana. (och piloterna ser ut som Bernhard.)
PAA betyder Pan-American
Airways och det är ett amerikansk bolag och detta i sin tur betyder att
flygvärdinnorna där gör de bästa för att ni ska känna att ni befinner
er i amerikanska händer. Man gör t. ex. påtagliga ansträngningar för att PAA:s värdinnor ska likna amerikanska skådespelerskor. Mellan Rom och
Paris hade vi Loretta Young och Mitzi Gaynor. Mitzi var sötast och
flink med kaffepannan. Loretta Young tuggade tuggummi hela tiden. Mellan Paris och Rom hade vi
Paulette Goddard och Lucille Ball Förfärligt vad Paulette har blivit gammal. Nåja, inget ont i att flygvärdinnor liknar kända skådespelerskor. Vi står ut med dom ända tills dom kommer dragande med
Frankenstein och doktor Dracula.
Sen finns det naturligtvis en rad andra bolag med
intressanta bekantskaper. Från isländska Loftleidir som mister sina flygvärdinnor varje gång sillen
går till och dom har råd att gifta sej, till dom svenska och danska charterbolagen där
flygvärdinnornas främsta uppgift är att hålla tummarna för piloterna varje gång dom ska lyfta från Mallorca.
Men en sak står fast. Jag tror att den
svenska flygvärdinnan hör till de bästa i genren, strikt proper, tjänstvillig och språkkunnig. Och så har dom blivit välgörande
slanka också sen Nicolin strök en massa godbitar på från matsedeln, Kaffe och skorpor är en välgörande diet.
För flygvärdinnorna.
Blandade karameller:
Flygvärdinnor är klädda i blå uniformer. Det meddelas på
förekommen anledning.
(En bataljonschef från Boden tiggde enträget en barnmorska om två konjak från Luleå till
Köpenhamn).
Klassisk flygvärdinnehistoria 1:
Passageraren stiger ur planet och säjer:
— Varför skrattar alla människor åt mej?
Flygvärdinnan:
— Jo, det var inte säkerhetsbältet ni knäppte upp när vi landade.
Klassiker 2:
Den ovana passageraren:
— Tänk så högt vi flyger, vad är det som ser ut som små myror där nere på marken?
Flygvärdinnan:
— Det är myror, vi har inte lyft än.
