HEM TILL BYN, TÄRNABY! 
  nr 9 1976  
    Efter det olympiska rabaldret smet Ingemar Stenmark spikraka vägen hem till Tärnaby, den västerbottniska fjällbyn som är hans glädje, hans trygghet. Här är han bland vänner och likasinnade, här slipper han känna det obarmhärtiga trycket från en stimmig värld som har honom som idol. Ingemar sa till SE:
    — Egentligen ska man inte vara bäst i skidbacken, man ska ha roligt.
    Tärnaby, hundra mil från Stockholm, tre vargtjut från norska gränsen, det är hit han sticker mellan de världsberömda åken på kontinenten. Ingemar Stenmark. De må ha varit aldrig så pressande tävlingsomgångar.
trycket lättar alltid när bilstrålkastarna i natten fångar in den klunga kåkar på Laxfjällets sluttning mot Gäutajaure som är hans hemby. När Ingemar kommer hem blir han glad igen.
    Vad är det i Tärnaby som lockar så starkt? Något speciellt måste det väl vara som får denne idol att likt en vandrande ål trotsa alla hinder för att ständigt återvända.
•   Som stockholmare begriper man just ingenting. Visst är här vackert med alla fjällkammarna kring sjön, men så är det lite varstans i norrländska gränsbygder. Visst är luften fin, visst porlar Tärnaåns friska vatten i kranarna, visst har de 600 invånarna i byn månat sej om en fin slalomtradition i de tre backarna.
    Men var finns det speciella?
•   Det har regnat duktigt de senaste dygnen, det är en retroaktiv "trettondagsblia", det där tövädret som brukar infinna sej vid trettonhelgen men uteblev i år. Spolade av regnet blir samhällets isbelagda vägar lika hala som specialslalombacken i Axamer Lisum. Sparkstötting är ett måste en sån här dag. Det kommer husmödrar sparkande från alla håll för att handla i ICA-hallen vid torget framför diligensstationen. Man säjer diligens, inte buss, det ger en smak av Vilda Västern. Affischtavlan speglar Tärnabys nöjesliv: Riksspelman Lars Buller drar låtar och historier i Tärnaby skola. Folkets husbio ger "Flykten genom vildmarken" med Burt Reynolds, 15 vittnen sjunger och vittnar i Sion, ABF lockar med nybörjarkurs i dans och hemma hos Kerstin Nilsson anordnar Tärnaby hushållsnämnd en kurs i ämnet "Våra goda matbröd". Det är dans i Stockstugan onsdag och lördag 21.00-01.00. På färgaffärens gavel hänger en tom preventivmedelsapparat. Inne i butiken står några gubbar och väntar på sin sprit. Systembolaget ligger 13 hala mil söderut. Man får ringa färghandeln klockan nio på morron och beställa, så kommer spriten med nordgående diligensen klockan 14.
    Fast i dag är stämningen lite trumpen i Tärnaby. Alla telefonerna har pajat på grund av tövädret. Inga spritbeställningar har kunnat ringas in.
    Regnet det bara öser ner, Durexautomaten är tom och ingen sprit. Nåja, det finns väl andra värden i livet.
•   En gul Volkswagen Passat susar tvärs över torget i god fart. Vid ratten en kille i gul täckjacka med kragen uppslagen och den stickade luvan nerdragen över örona. Ingemar Stenmark på en snabbrunda genom hembyn. Han kom hem från OS i natt.
•   Gustav Sund, störste affärsmannen i byn, tittar ut genom fönstret från sitt varuhuskontor och säjer:
    — Han är då för blyg, Ingemar. Han har svårt för folk. Han brukar stanna bilen framför posten, rusa in på kontoret, uträtta sina ärenden, rusa ut i bilen igen och rivstarta från platsen, fast det bara är Tärnabor omkring. Det måste vara en plåga för honom, alla dom där pressmottagningarna och TV-intervjuerna som han måste vara med om där nere.
•   Bortanför Folkets hus bor Tärna-Lasse, 55 år, den första som började med slalom i Tärnaby. Det var i mitten på 30-talet. Tärna-Lasse och doktor Håkansson röjde upp en bana på Prästgårdsängen ovanför sjukstugan och började åka slalom. Det var mest telemarkssvängar och styrkristiania i början, men sen blev dom duktigare. Tärna-Lasse blev den första idolen, den ende som kunde bjuda Hasse Hansson motstånd. Han vann rubb och stubb av den tidens tävlingar.
    I dag sitter Tärna-Lasse invalidiserad i sin stuga, förlamad i halva kroppen.
    — Det var väl hjärnblödning, jag fick för fem år sen, gissar han. Man vet inte så noga. Doktorerna pratar på latin och pratar så fort, så även om man har lexikon med sej, hinner man inte bläddra i kapp.
    Stenmark tycker han synd om, det var grabben väl unt att vinna. Men å andra sidan, säjer Tärna-Lasse, var det på sätt och vis bra för den unga generationens skull. Dom fick lära sej, att även en Stenmark kan falla.
•   Guld eller brons så har Stenmarks triumfer i backarna placerat Tärnaby på världskartan. Turistströmmen har börjat svälla. Gudrun Persson som stickar Stenmarks luvor, de s k Tärnabymössorna, och säljer garn till alla andra stickande damer i samhället, har sån rulle på verksamheten att garnet tagit slut. Det ska vara 2 1/2 hekto garn av märket Jakobsdals Peggy i varje mössa. Garnet kostar 4:85 per hekto. En färdigstickad mössa går på 85 kronor. Men det finns maskinstickade för 23.
•   John Fjällborg, glad och knubbig eldsjäl i IK Fjällvinden, Ingemars och Stig Strands klubb, är uppe i liften och kollar att allt är som det ska. Han har blivit TV-kändis på gamla dar, för TV visade hur hans familj reagerade medan dom såg på Ingemars andra storslalomåk i TV. Den där glada fan som satt barfota och kommenterade, det var John.
    — Tänk vad det har utvecklats, säjer han. Tänk när Bengt Erik Grahn var det stora namnet här i backen. Det fanns inga liftresurser då. Han hade knappt skidor heller, han delade ett par träskidor med brorsan sin. Så bröder dom var, hade dom inte likadana fötter. Först startade Bengt Erik i första åket, sen fick dom flytta bindningarna så att brorsan kunde starta. Sen skulle bindningen flyttas igen till Bengt Eriks andraåk. Det var ett välsignat skruvande. Och till sist var skruvhålen så glappa att skruvarna inte fick fäste. Men åkte gjorde dom ändå, och vann gjorde dom.
•   Vi skulle väl ha en bild på Ingemar Stenmark också, han som gjort denna fjällby så berömd?
    — Inte är han pigg på't, säjer mamma Gunborg som öppnar. 
    På trappan till den lilla röda villan högst uppe på Slalomvägen, 200 meter från liften, står den stora gula plastpåsen med Ingemars skidor. Elan står det på påsen, Stenmark står det också. Framför trappan står den gula Passaten. Det står Ingemar Stenmark i blåa bokstäver på motorhuven. Mamma Gunborg är tveksam, gråhunden Zorro morrar där fram men viftar på kringlan där bak och vet inte hur han ska ha't.
    — Ni får väl prata me'n själv, säjer mamma Gunborg.
    — Mja, säjer Stenmark, släpper jag in en fotograf, så kommer det tusen till.
Han får klart för sej att vi är från en veckotidning och att bilden inte kommer att nå offentligheten förrän om en dryg vecka.
    — Åkej då, om ni gör det fort, säjer han och går mot dörren.
•   Han är minst sagt utled på allt vad tidningsfolk heter. Han är inte ovänlig men undanber sej frågor. Han har hört alla frågorna och besvarat dom femtioelva gånger om. Vi pratar i stället om Tärna-Lasse, om halkan (Ingemar mönstrar vår bil och säjer att vi har på tok för dåligt med dubb), om regnet som han gillar för att det dels gör hans träningsbacke hård när kylan kommer, dels förstör telekommunikationerna.
    — Telefon är trasig, det är skönt, säjer han och så kommer det plötsliga leendet, som är som en sol som går opp över en fjälltopp. Miljoner människor i världen har lärt sej att älska detta leende.
    Och när han, som började lära sej slalom i hemmabacken vid 5 års ålder, får höra mina bekymmer i branschen efter att ha börjat i slalomskola vid 50 års ålder, då ler han igen och utbrister spontant:
    — Man ska inte vara bäst i backen, man ska ha roligt!
•   Vi tycker oss spåra en djupare mening i den repliken. Ingemar är ju bäst, men det är tveksamt om han har roligt. Han vill träna, tävla och vinna, men han hatar allt tjafset omkring, alla dumma frågor om hans privatliv, alla expertanalyser av hans åkstil. Sånt får honom att sluta sej inom sitt skal. Han är känd för att vara den tyste och fåordige pojken från ödemarksbyn.
    — Det beror på hur man tar honom, säjer hans vänner.
    — Tärnaborna är så där, säjer en annan av vännerna. Tärnaborna är sej selv nok, imponeras inte av någonting. I åratal har de levt gott på jakt och fiske och odlat sin berömda mandelpotatis. Det är ingen fattig bygd, man är i dag välbärgad och stolt. Tärnaby är världens centrum. Turister, som försöker slå sej i slang, får ofta avmätta svar. Och en vanlig replik Tärnabor emellan är denna:
    — Vafan, pratar du med en sörlänning!
•   Ingemar tvingas prata med många sörlänningar som sedan redovisar vad han sagt på någon sorts teaternorrländska. Det står aldrig att Ingemar sagt: "Det är bara att åka." Det står: "Hä ä bare å åk." Och Ingemar är rätt trött på att framställas som en västerbottnisk Åsa-Nisse.
•   En som kände Tärnaborna ganska väl var landshövding Nils G Ringstrand, som var i Tärnaby 1927 och invigde Sportgården, en timrad byggnad som i dag är annex till det moderna turisthotellet. Manuskriptet till hans invigningstal hänger kvar på väggen inom glas och ram. Det hade formen av en maning till turisterna. Landshövdingen sa bl. a: "I kommen från trakter som ligger kulturens centra närmare än den bygd där I nu ären gäster. Den befolkning, som här kommer att villigt ställa sina tjänster till Edert förfogande, har ej sett lika mycket av stora
världen som I. Därav mån I emellertid ej draga slutsatsen, att den är efterbliven. Tvärtom är den vaken och intelligent. När I sammanträffen med denna befolkning, så ber jag Eder, att I uti den sen Edra likar. Det har ofta hänt att turisten, när han möter bygdens enkla barn, av ren obetänksamhet uppträder mot dem, som, om de ej vore honom likvärdiga. I kunnen vara förvissade om, att Tärnabon med sin vakna iakttagelseförmåga lätt skall genomskåda den som så uppträder och bedöma honom därefter. Han skall se vederbörandes brist på takt i umgänget människor emellan. I skolen göra honom till en för drickspengar bugande lakej, och han skall i gengäld skänka Eder sitt tysta men djupa förakt."
    Sa landshövdingen för 50 år sen. Får man ta upp en applåd?
    Det är nog där nånstans den ligger. Ingemars starka förälskelse i sitt Tärnaby och hans misstänksamhet mot den larmande värld som har honom som idol.