Lever vi verkligen i 1962?
           

 nr 43  1962 
■■■ 1962? Lever vi verkligen i nådens år 1962? Eller är vi plötsligt tillbaka i medeltiden! Detta frågar sej min kollega som häromdagen hade det tvivelaktiga nöjet att klyva näbb med Stockholms rådhusrätt angående en lagfartshandling, en s. k. vilande lagfart till en villa i västra förorterna. Följande dialog utspann sej:
    — Vad behövs det för handlingar för en sån lagfart? undrade kollegan.
    — Det behövs ett värdeintyg, köpebrevet och ett registreringsbevis för den som tecknar firman som ni har köpt fastigheten av, sa magistratens fastighetsavdelning.
    — Inget mera?
    — Nej.
    — Karta då?
    — Ja, finns det karta, så skicka med den. Det är bara bra. Men an nars är det inte nödvändigt.
■   Följande handlingar inlämnades: 1) Köpebrev. 2) Värdeintyg. 3) Registreringsbevis. 4) Karta. Samtidigt betalades lagfartsavgift 1.480 kronor. Några timmar senare ringde en kvinnlig notarie.
    — Era handlingar är ofullständiga. Ni måste skicka med karta i tre exemplar.
    — Det kan jag inte ordna. Kan inte ni själv ordna kopiering av den på min bekostnad?
    — Nej, det gör vi inte. Ni måste hämta tillbaka handlingarna.
    — Ja men, jag har fått uppgiften att kartan inte ens är nödvändig.
    — Jo, vi måste ha den i tre exemplar.
    — Allright, skicka handlingarna tillbaka till mej, så ska jag ordna det.
    — Det går tyvärr inte, ni måste hämta dem själv.
    — Det menar ni väl inte. Nog kan ni väl skicka dem per post!
    — Nej, det gör vi inte, ni måste hämta dem själv.
    — Menar ni att jag ska sätta bort flera timmar på att resa och hämta den?
    — Ja, ni behöver förstås inte komma personligen. Ni kan ju skicka någon annan i ert ställe.
    — Men då är det väl lika bra att ni skickar handlingarna i brev?
    — Nej, inte eftersom ni själv var uppe med dem.
    — Jaha, men då kan väl handlingarna få ligga hos er så länge medan jag försöker ordna kopior på kartan!
    — Nähej, det går inte. Det ser vi inte gärna. Ni måste hämta dem.
    — Men snälla ni, skicka dem, då till mej och debitera mej för portot.
    — Det går inte. Ni måste hämta dem själv... hämta dem själv... hämta dem själv. . .
    Ack ja.