Sommarrullarna
  1985                                                                       
Det är på smalfilmerna man märker att man åldras.
    En kväll när åskan står blåsvart över fjärden vevar vi gammal smalfilm från somrar som gått. Tre generationer sitter framför den uppgillrade duken och fnissar.
    — Så man såg ut i håret! skrattar mor.
    — Hade man verkligen såna pjuck? säger en tonåring som genomled en barndom utan Adidas.
    — Morfar liknar ett kommunalråd, säger ett annat barn när vi hunnit in på 70-talets somrar då svenska herrar gick i polisonger och hade blommiga skjortor och randig slips till rutig blazer.
    — Och du ser ut i huvudet som en upptvinnad ankartross, kvitterar morfar.
    Men den största succén gör de utsvängda byxorna. Alla ser ut som Ernst Rolf när han klädde sig i svajiga sjömansbrallor och sjöng om nån som hette Axel Öman och hade blå kavaj.
    De utsvängda jeansen var ett måste i tre-fyra säsonger. Jag minns en skogshuggare från övre Norrlands glesbygd som en gång sade mig, att de utsvängda byxorna var en mänsklighetens välsignelse. “Man kunde dra av sig brallorna med pjäxorna på och kom fortare i säng.”
    Det finns praktiska aspekter även på mode.
    T.o.m. hundarna ser lite larviga ut på gamla smalfilmer. Man trimmade dem tydligen annorlunda för tio år sedan. Grannens pudel liknar Git Gay på nattklubb.
    Mitt i alltihopa kommer general de Gaulle klivande, men det visar sig vara Johansson från Televerket som kommit till ön för att byta sladd på telefonen. Även televerkare såg annorlunda ut, uniformerade och högtidliga.
    — Mera 60-tal! ropar barnen som börjat få smak för den komik som bor i de dammiga rullarna.
    När mor svassar omkring på bryggan i jeans, tajta som ålskinn, utbryter jubel. Men det är ingenting mot de råa hånskratt som skakar kåken när frisyrerna från 1959 dyker upp på duken. Den sommaren var det nytt med hårspray och svenska damer byggde sig frisyrer som skånska spettekakor. Mormor vill minnas att damer i bekantskapskretsen lyckades åstadkomma halvmeterhöga frisyrer, de byggde under dem genom att trava två småfralla närmast hårbotten.
    Det sade pysch-pysch, den sommarens sound, ty i varenda buske satt det damer och sprayade varandra. Man kunde inte längre stryka sin själs älskade över håret, möjligen kunde man knacka på och fråga om det var någon hemma.
    Ett kamerasvep över båthamnen på fastlandet får oss att utbrista i ett unisont: Titta, har ni sett? Jo, alla har sett. 110 båtar, varav 105 i trä!
    Och vad är nu detta? Gårdsplan packad med folk? Pågår det auktion? Nej, det är Rexhammar som går upp i Tiotusenkronorsfrågan på Selma Lagerlöf, och det är bara vi som har TV även på landet. Vi har ställt ut apparaten på verandan för att alla skall kunna se.
    Vad är det morfar dricker? undrar ett barn.
    — Fagott, säger morfar, ett öl som dansade en sommar. Öl skulle ha så där snitsiga namn förr i världen, bryggeriet i Nässjö döpte om sitt öl så att det tvärdog på en månad. Man döpte det nämligen till Nässjöl och sådana lustigheter var marknaden inte mogen för.
    — Nej, inga filmer från i fjol, mera 50- och 60-tal! skriker ungarna när far i huset kommer klivande i snickarbrallor, vegamössa och gummistövlar. Och det ryker Hamilton ur pipan.
    — Det här är 50-talet, små barn, säger frun i huset milt. Far har sett likadan ut varenda sommar i 30 år.
    — Kan vi inte skramla till ett par utsvängda jeans när han fyller 60? undrar de unga.
    Barn kan vara så hjärtlösa.