Ockuperad brygga...
  1985                                                                       
Vad uträttar egentligen ornitologerna?
    Det frågar vi oss här ute på ön när tre feta måsungar ockuperar vår brygga.
    Om det åtminstone vore söta ungar, men det är inte så. Det handlar om tvåbenta blomkålshuvuden som gallskriker på käk från gryning till afton. Får de något, går det rakt igenom dem och kommer ut i andra ändan i form av små gredelina bajshögar som endast piassavakvast och klorin biter på. Hela tiden bevakas de av sina föräldrar som gör aggressiva stört dykningar mot oss och förmenar oss rätten att beträda vår egen brygga.
    Undra på att vi jävlas tillbaka.
    Morfar viker papperssvalor och bringar dem att segla i eleganta svängar framför nosen på måsarna, vilket gör dem rasande. Det händer att någon mås förföljer en svala och vill ha ett förhållande. En såg riktigt snopen ut när den tillbedda svalan störtade i havet och upplöstes.
    — Jag förödmjukar dem, säjer morfar.
    Hans teori är, att måsarna brister i intelligens.
    — Det skall vi bara vara tacksamma för, tillägger han. Hade måsarna lika skarpa hjärnor som ögon, skulle de behärska världen.
    För mig är det illa nog att de behärskar bryggan. I morse var det en som ville hacka mig i huvudet. Hon var så nära att jag kände flåset i nacken.
    — Du skall lära dig flaxa, säger morfar, så här!
    Den gamle mannen ställer sig på bryggan och flaxar med armarna och se — måsmamman tvärbromsar i luften och flyr skrikande från trakten. Måspappan kommer till undsättning i gallskrikande glidflykt Morfar gör tre raska vingslag med armarna. Måspappan blir därvid så snopen att han glömmer att flaxa själv och drattar på ändan i sjön.
    — De tror att morfar är en örn, säger jag imponerad.
    — Tacka för det, säger han belåtet, jag ligger ju i som en eagle.
    Dessa göteborgare.
    Måsungarnas bajsfläckar åsamkar oss ett dagligt slit och vi upprepar vår fråga: vad gör egentligen ornitologerna för nytta?
Morfar menar att ornitologerna skall ha en eloge för den energi de visar när de far omkring och ringmärker alla måsar, men att samhället vore mera betjänt av att de i stället förringar ville knyta blöjor på måsarna. Medge att det skulle se pittoreskt ut. Så pass intelligenta är väl i alla fall måsarna, att de snabbt skulle lära sig att byta blöjor på varandra. Sen kan det inte hjälpas att vi får underkasta oss en lätt revidering av de gamla skärgårdsvalserna. “Se måsen med blöjan i näbb han fick sitt...”, trallar den gamle och viftar med armarna så att en mås i alldeles förvirrat tillstånd flyger huvudstupa in i sjöbodsväggen.
    Att ingenting uträttas på det här området visar bara hur låst vetenskapen är vid det gamla. Ornitologerna borde besinna sitt samhällsansvar och göra en insats. Varför inte t.ex. utbilda måsarna till brevmåsar? Varför skall just duvorna ha privilegium på att flyga med brev? Måsarna bör ha större uthållighet över vatten eftersom de kan landa på någon våg och vila när det behövs. Hade Andrée, Fraenkel och Strindberg satt in måsar istället för duvor i postföringen skulle världen redan tidigt ha vetat att herrarna befann sig på Vitön.
    I avvaktan på att vetenskapen skall överge sina gamla hjulspår och börja arbeta efter nya filosofier, får vi dras med våra förorenande måsar. Fågelkännare vill påstå, att måsarna bara sätter en kull till världen varje sommar. Vi tvivlar, för just i skrivande ögonblick är ett måspar ivrigt sysselsatt med att sörja för återväxten ute på stora stenen utanför bryggan. De borde väl åtminstone veta att denna sten sedan åratal är tärnornas revir? Ja, mycket riktigt, mitt i akten kommer en blixtförbannad tärna och hugger efter dem.
    — Tärnor är förvånansvärt aggressiva, anmärker jag.
    — Äsch, säger morfar, hon var nog ute i ren välmening, såg väl att det pågick bröllop och trodde att det behövdes en tärna...