Frågor på stigen
  1985
    Eftersom det ändå bara regnar passade morfar på att kvista in till stan för att sköta sina affärer. Han fick låna familjens bil, som står på fastlandet, men avböjde hämtning med båt vid Dalarö brygga.
    — Jag tar Vaxholmsbolaget ut, vi pensionärer åker ju så billigt.
    Han kom med fembåten och var nöjd med sin dag ända tills han upptäckte att han inte hade bilnyckeln med sej tillbaka.
    — Jag drog upp ett Hamiltonpaket ur fickan för att stoppa pipan när jag steg i land, erinrade han sig. Kanske följde nyckeln med?
    Sedan dess har han böjd i 90 graders vinkel avpatrullerat stigen från bryggan till kåken. Någon bilnyckel har han inte hittat, men han har kommit i samspråk med en massa människor, både bekanta och obekanta.
    En trind herre i oljeställ tvärbromsade vid anblicken av den framåtlutande gamlingen och utbrast:
    — Det finns väl ingen mask här? Leta bakom lagårn, där finns det mask stora som snokar.
    En vänlig dam rekommenderade västra sidan av ön.
    — Blåbären är mycket mognare där.
    Och en fryntlig man som bott här sedan barnsben sade:
    — När jag växte upp då var det gott om smultron här, men numera finns väl inga?
    Visst var det trevligt att prata med folk, men har man gått i 90 graders vinkel och spanat i två dagar är man inte i form för att vara social.
På tredje dagen blev han till och med vresig.
    En madam från Norrudden, som vi känt i många år, blev nästan lite putt när morfar fräste åt henne.
    — Hur är det med kantarellerna i år?
    — De är gula i år också! röt den gamle.
    Har man tappat sin bilnyckel ligger det nära till hands att även tappa besinningen, när det plötsligt kommer en argsint karl sättande som man aldrig sett förr och skriker:
    — Försvinn härifrån!
    Morfar rätade på ryggen med möda och frågade med tonvikt på varje stavelse:
    — Vad sa min herre?
    — Försvinn! upprepade den argsinte. Ska inte min fru kunna lägga sej och sola, när det äntligen blir en lucka mellan åskfronterna, utan att gamla snuskhumrar ska börja smyga i snåren?
    — Jag har tappat en nyckel, upplyste morfar med nödtorftigt bibehållen behärskning.
    — Det säger de alla, fnyste den argsinte. Är det inte nycklar, plånböcker eller armbandsklockor så är det kantareller ni skyller på. det är bara att välja mellan att sticka eller få en dagsedel.
    Morfar återvände till stugan, tröstande sig med att vi trots allt har en reservnyckel till bilen, även om den råkar vara gömd i en skrivbordslåda hemma i stan.
    Söderlund i viken tittade över på en kopp kaffe och sade att nu måste man passa sig noga för det går rykten på ön att byggnadsnämnden har en gubbe ute som kollar svartbyggen.
    — Det är ju ändå botten att man inte får bygga sig en vedbod utan att behöva vara rädd för såna där som smyger omkring och snokar, sade Söderlund. Hansson, den nya på andra sidan viken, såg'en tydligt när han gick till bryggan för att hämta tidningen. En äldre karl som försvann in bland buskarna när Hansson kom.
    Morfar drog hörbart efter andan och skyndade sig att byta samtalsämne. Det är läge för långrev, menade han. Nätterna är mörka och de påstår att ålen börjar gå till.
    — Ja nu finns det väl mask, som det har regnat, sade Söderlund.
    — Strömmingsbitar är bättre, sade morfar. PÅ mask får man bara en massa abborre.
    — Jag går vägen om Öberg, sade Söderlund. Det är Öberg som har reven nämligen.
    I dörren vände sig Söderlund om och undrade om inte Öberg förresten varit här?
    — Han skulle titta över med eran bilnyckel. Den satt kvar i bildörren och Öberg tog den med sig i morse när han var in och handlade.