EN SÅN DÄR DAG...
  1985                                                                       
   Visst är man tacksam för att läsekretsen vill hjälpa till genom att ringa in roligheter de hört till tidningen, men det finns gränser för hur mycket roligt man orkar.
    I går ringde den första redan fem över nio:
    — God morgon redaktörn, jag hörde nyss en så rasande rolig vits. Vill redaktörn höra?
    — Jovisst.
    — Jo, man har här i stan bildat ett företag för Centralamerikas elektrifiering och kallar företaget hr “El Salvador”! Vad säjs?
    — Tre poäng för innehållet, två för det tekniska utförandet.
Kl. 09.25:
    — Goddag, redaktörn, vet redaktörn vad hustrun i Nynäshamn sa när maken kom hem och hade stulit pendeltåget? Jo, hon sa: “Så skönt han tog tåget”.
Kl. 09.50:
    — Har ni hört om han som sa: I kväll ger dom ett program på TV om Barents hav. Är det inte typiskt för TV, nu kan dom inte ens stava till Baehrentz längre!
Kl. 10.18:
    — Redaktörn har ju en morfar hemma som vitsar ibland, den här kanske kan glädja honom: “Minutvalsen komponerades av Wilhelm Fortwängler”. Vare inte bra?
    — Noll poäng.
    — Så synd då, jag som annars hade tänkt att dra till med den om Chachaturian, ryssen som lärde världen dansa chacha.
Kl. 11.06:
    — Goddag, jag hörde nyss att radion ska sända ett jordbruksprogram om vårsådden på alla de nordiska språken. Det ska heta “Så in i Norden”. Var det inte roligt?
    — Så in i helvete.
Kl. 11.44:
    — Har ni hört om han som sa till doktorn: Det gör så ont varje gång jag vrider på kroppen ett halvt varv åt höger, samtidigt som jag gör armhävningar och avslutar med ett hopp åt vänster.
    — Vad i herrans namn gör ni sådana rörelser för? undrade doktorn.
    — Jag är tvungen varje gång jag reser med Linjeflyg och ska av i Jönköping.
    — Ja, den har jag hört. Fast sist var det Ronneby. 
Kl. 12.00—12.40: Lunch. En kollega försöker berätta vitsen om han som trodde att Stockholms Centralstation är byggd av Dressin den äldre. Vad fåniga kolleger ser ut när man kört en pilsnerflaska i gapet på dom.
Kl. 13.15:
    — Goddag, har ni hört om kontoret där dom hade fyra som hette Hansson, men eftersom en av dem var från Hjo fick han heta Hjohansson?
Kl. 13.40 ringde en som frågade om jag läst “Triumfbågen” av Erich Maria Monark, 14.10 var det dags för “terriern som hade rendez-vov med en pudel”, 14.55 kom den där om protesterna mot det fria ostkustfisket och politikern som sa: “Man kan inte göra alla till lax” och först 15.06 kom det lilla barnet som skrev uppsats om Jeanne d’Arc: “Hon fick ett uppdrag av Gud och blev eld och lågor.”
    Så dags haver man fått nog, drar proppen ur väggen och springer till tunnelbanan.
    Det är vitsar där också. Affischtavlorna är fulla med ketchupflaskor som liknar tomater och bär överskriften “Äktchup”. Man kan inte låta bli att försöka uttala ordet högt för sig själv. Det låter som när en full murare går bakom knuten och får upp taklagsfesten.
    På S:t Eriksplan hejdar man sig ett ögonblick och erinrar sig något. Man är på rymmen undan dagens vitsar, men man har ju morfar därhemma som inte drar sig för att dra till med en “göteborgare” i tid och otid. Välan, vänd näsan käckt mot stormen samt sj ung hej och hå.
    Gudskelov är han inte tillstädes.
    — Han gick redan i morse, rapporterar mormor, dom skulle ha årsmöte i “Föreningen Gamla Vitsare”. Han sa, att han skulle be dom, som kom på något bra, att ringa dej på tidningen...
    Jaså minsann.