De sista metarna...
  1985                                                                       
Juli är ingen månad, framhåller morfar, det är ett regnväder mellan midsommardansen och kräftorna.
    Den gamle hann knappt framsäga detta påstående förrän det small till i hela SMHI och vi fick se en stekande sommar. Björkarna, som börjat sloka som druckna vivörer, bredde yrvaket ut sina grenar mot solskenet. Daggmaskarna som slingrar sig fram på stigarna för att inte drunkna där nere i jorden, försvann blixtsnabbt ner i första bästa hål ungefär som tunnelbaneresenärer i rusningstid. Hela ön ångade som om den satt i bastu.
    — Det är dags för abborrmete sade morfar och grep hinken i vilken han plockat mask på stigen.
    Vi är de sista abborrmetarna.
    De senaste somrarna har vi inte sett en enda gubbe som metat. Förr satt det sådana på varenda brygga med halmhatt och klockkedja och blev kolossalt upphetsade varje gång de fick upp en liten mört. De försvann när spinn- och haspelspön började översvämma marknaden. Spinnfiskare ser vi inte heller till numera, möjligen kan vi sikta någon som lägger nät.
    Vi är de sista abborrmetarna och väcker följaktligen uppseende när vi sitter vid favoritgrynnan med metspöna ute. Mete med spö, flöte, sänke och mask är det skönaste förehavande vi vet. Det ger sinnesfrid och tillfälle till stilla kontemplation.
    Man hinner dock inte kontemplera så värst många minuter förrän någon ungdom tvärbromsar 50-hästaren med en sladd som hotar välta vår båt.
    — Va gör ni för nåt?
    — Vi metar, unge man.
    — Aha'ru... Ja, jag undra bara, för jag såg inte att det var nån av er som veva.
    Nästa yngling som tvärbromsar tror att vi är ute och vallar varsin grodman.
    — Finns det nåt vrak här?
    — Nä, bara vi två, säger morfar. Vi metar abborre.
    — Aha'ru, säger även denne yngling och startar så att det blir en grop i sjön. Förmodligen var våra metspön de första han såg i sitt liv.
    Så sent som i början av 50-talet stod det varje sommar en skog av bambuspön utanför Fredrik Norbergs diversehandel i Dalarö. Metspö var en lika naturlig detalj i sommarutrustningen som tandborsten. Vid Vaxholmsbåtarnas avgångskaj sprang det hojtande herrar omkring och sålde daggmask i skokartonger, fem kronor för hundra stycken.
    Metandet dog ut inom loppet av 15—20 år. I dag är det bara morfar och jag kvar. Man kan fundera över vad sådana trendförskjutningar beror på. Det enda fiske som sommargästerna bedriver i skärgården numera är strömmingsryckning, vilket går för sig i början och slutet av sommaren.
    Vad gör de när strömmingen ger sig ut till havs?
    De wind surfar. Eller brädseglar som det numera heter. Detta insåg vi när en brädseglare som kom utifrån fjärden i vårt sund var nära att ramma oss. Han kastade sig i sista momangen raklång i vattnet och spottade ilsket när han kom upp till ytan.
    — Fan ligger ni här mitt i vägen för? Fiskar ni?
    — Oss emellan är vi i färd med att kölhala en yngling i din ålder som var lite ohövlig, säger morfar. Han har ett snöre om benen och ett om armarna. Vi spelar jojo med honom tills han lärt sig veta hut.
    Fråg- och näsvisa ungdomar kan fördärva kontemplationen för vilken metare som helst. Därför bytte vi grynna på oss och valde Perssonska Klacken som ligger lite mera avsides. Där har vi vid flera tillfällen fått många romfeta abborrar. Frånsett en dåre med vit melittapåse på huvudet som strök våra flöten med en snabbgående cabinkryssare fick vi vara i fred. Det blev fjorton duktiga abborrar, åtta på morfar, sex på mig. Sedan kom kustbevakningen.
    — Vi bara metar, sade vi.
    — Ser väl det, sade kustbevakarna, men det är tydligen lite ovanligt. Vi bordades för en stund sedan av en karl i cabinkryssare som rapporterade att det satt två gubbar här med långa bössor och lurpassade på sjöfågel.
    Vi är de sista metarna och vi har det inte lätt.