Anbelangar...
  1985                                                                       
Det är lite tyst på ön i oktober. Morfar blir rastlös av att inte ha någon att prata med.
    Nyss ekade badviken av glada barnskratt, nyss svor sträva mansröster på bryggan över tjurskalliga utombordsmotorer, nyss hördes tonåringars fnitter i bersån.
    Nu är det så tyst att man ända här ute kan höra hur klockstapeln ringer till helgmål inne på fastlandet.
    Vaxholmsbåten lägger till och morfar följer de marina hyssen i kikaren.
    — Kommer det några bekanta med båten? undrar mormor utan att lyfta ögonen från stickningen. Hon är redan på gång med julklappsluvorna.
    — Nä, säger morfar, bara Anbelangar och Alldenstund. Dem kan man inte prata med.
    Anbelangar och Alldenstund är ett pensionärspar från norra änden på ön. Båda har varit lärare i ett långt liv och talar som om de fortfarande sutte i katedern.
    — Dåligt sommarväder vi hade i förra veckan också, sa morfar när han mötte dem en av de där dagarna i juli när tallarna stod som spinnspön i blåsten.
    — Inte vad oss anbelangar, sa Anbelangar.
    — Alldenstund vi var på västkusten, sa Alldenstund.
    Sen kom hela lagret av ity och emedan, emellertid och följaktligen.
    — Efter åtta “icke blott utan även” och fyra “där sammastädes” gick jag hem för att hoppa på ett ben och skaka ur öronen, sa morfar.
    Varifrån vi har fått alla konstiga ord vet väl endast Vår Herre och Bertil Molde.
    Anbelangar? Varför ska man använda ett så gammalt låneord från tyskan när man kan använda ord som “beträffar”? Vad mig anbelangar översätts ju lämpligen med vad mig beträffar. Varför ska man å andra sidan använda ett ord som beträffar? Hur går det till när man blir beträffad?
    Och alldenstund när man menar enär eller medan eller eftersom?
    Jag var törstig alldenstund jag förtärt salt sill. Vad har ord som all och den och stund med salt sill att göra?
    Det är så där med somliga ord. Man hakar upp sig på dem och ju mera man väger dem på tungan desto omöjligare blir de.
    Ungdomen beskylls ibland för att sakna ordförråd, vilket ytterst är den torftiga skolundervisningens fel. Tänk, det finns ögonblick då jag tror ungdomen och skolan har alldeles rätt. Det är klart att en massa otympliga och gammalmodiga ord mår bäst av att försvinna i glömska. Ingen kommer att sörja ogräset.
    “Tala Betti, håll ej tal du tror ej hur de oss förställer.”
    Så rådde redan Anna-Maria Lenngren i “Några ord till min kära dotter” för nästan 200 år sedan.
    — Det är språket som vidgar klyftan mellan oss och ungdomen, tror morfar. Vi använder ord som ungdomen inte begriper, därför hör den inte på när vi vill delge dem vår odiskutabla visdom. De lyssnar i några minuter och lämnar därefter lokalen, eftersom de tycker vi pratar en massa smörja.
    — I många fall en alldeles riktig iakttagelse, sa mormor fortfarande utan att ta ögonen från stickningen.
    Äldsta barnbarnet kom skramlande på glappa träskor och morfar sa:
    — Äger det sin riktighet att ni ungdomar upplever en påtaglig alienation när ni hör den äldre generationen samtala på sin speciella vokabulär?
    Gossen betraktade den gamle med viss förvåning, vände bubbelgummit i munnen och sa:
    — Nä, inte vad mig anbelangar.