Agade gubbar
  1985                                                            
Tre av gossarna i sällskapet Glada Laxarna brukar komma på augustibesök till ön varje år för att äta kräftor och fiska abborre. Det är en tradition, som morfar, Glada Laxarnas skattmästare, gör sitt bästa för att hålla vid liv.
    Till gubbsällskapets många idéer hör att medlemmarna hittar på lustiga namn åt varandra. Sällskapets doyen, som till vardags kallas Gubben Flod, får av bröderna heta Old Man River.
    Adamsson, som är förman på en frisersalong i Uppsala, kallas Första Kammaren.
    Otto Bagge, som är fjärde son till Otto Bagge d.ä., får aldrig heta annat än Baggensfjärden.
    Och så har vi stackars Wik, som blev änkling redan för 15 år sedan och ännu inte funnit någon att gifta om sig med. Eftersom han heter Wik och brukar följa fröken Bengtsson i kiosken hem till porten om kvällarna för att hon inte skall bli rånad på dagskassan, har bröderna döpt honom till Fjord Eskort.
    Den nytra innertrion som knäade över landgången när Waxholmsbåten anlände visade sig bestå av Old Man River, Första Kammaren samt en som tydligen ville vara anonym eftersom han presenterade sig som Åkerström.
    Morfar hade lagt ned stor omsorg på förberedelserna. De turkiska rödmyrorna tinade i vattentunnan vid stugknuten, de kulörta lyktorna vajade sakta för kvällsbrisen och i gräset ringlade sig elkabeln från huset ut till brödrosten i bersån. Aalborgs Jubileums och Lysholms Linjeakvavit hängde på kylning mellan kräftpaketen med dubbla halvslag kring flaskhalsarna.
    Det gick sämre med abborrfisket. Hinken med den goda masken morfar grävt upp i gamla gödselstacken uppe på gården var försvunnen. Vem kan ro utan åror? Jo, Old Man River har handflator som en sjöelefant. Men vem kan meta abborre förutan mask? Ingen!
    — Söderlunds Mille! sade morfar.
    — Vem? sade Första Kammaren.
    — Söderlunds Mille, grannens tonåring. Allt pekar på honom, sade morfar.. Det är inte första gången han norpar min mask.
    — Sådana skall ha stryk, sade Old Man River. Det är det enda de begriper!
    — Det kostar 33 kr. snytingen nuförtiden, sade morfar. En pappa i Gällivare som gett sin 11-årige son tre rapp i ändan dömdes härom året att betala hundra kronor jämnt.
    — Sådana tider, sade han som hette Åkerström. När jag seglade jungman på Östersjön fick man stryk varje dag. Och inte mådde man illa av det. Man fick lära sig att veta hut.
    — I skolan i Heby fick man ett par orrar om dagen, sade Första Kammaren, en före frukost, en under och ibland en efter. Det skulle aldrig falla en in att gå till domstol på den tiden.
    — Baggensfjärden brukar berätta att han hade en adjunkt som ryckte örat av en gosse som glömt att Viskan rinner genom Borås, sade morfar.
    — När jag seglade jungman på Östersjön, sade Åkerström, så var det kroppsaga mest varje dag. En gång när jag var till väders och tjärade vanten, spillde jag en droppe tjära på kaptenen som slog mig gul och blå med en stålnagel när jag kom ned. Men Herre Gud, sådant fick man väl ta.
    — Spöade man grannbarn som snott ens metmask, hamnade man väl i Expressen, trodde Old Man River.
    — När Pliggen hörde att jag kallade honom Pliggen kastade han hammaren efter mig, sade morfar. Pliggen var slöjdlärare och ville inte bli påmind om sin tidigare karriär som skomakare.
    — När jag seglade jungman på Östersjön, hade vi en styrman på Briggen Hulda av Bergkvara som införde daglig kroppsaga kl. 17 på fördäck för alla som gjort sig skyldig till någon förseelse, sade Åkerström.
    Det blev som vanligt en afton när augustimörkret lade sitt karbonpapper över ön och flimrande kräftlyktor blänkte i Glada Laxarnas svettiga nunor.
    — Vad tyckte du? undrade morfar dagen efter.
    — Trevliga gubbar, sade jag. Men hade han inget klubbnamn den där som oupphörligen tjatade om att han fått stryk på Östersjön?
    — Jodå, log morfar. Han heter Aga Baltic.